Föreställ dig ett liv där dina val aldrig räknas och där ditt värde mäts i hur väl du sköter ett hem som aldrig blir tyst. Vi kan varken studera, arbeta fritt eller bestämma över våra egna liv. Medan män går sina egna vägar följer vi kvinnor ett spår som samhället har lagt åt oss.Nu är det dags att berätta om våra rättigheter och våra röster måste räknas. Jag och alla andra kvinnor förtjänar samma rättigheter som män.

En av de största orättvisorna jag och andra kvinnor möter är den begränsade möjligheten att välja vår väg i livet. Flickor och pojkar kan inte gå på samma skolor. Jag och alla kvinnor har få chanser att studera vidare eller skaffa ett yrke utanför hemmet.Kvinnor som arbetar har ofta låglönejobb, till exempel textilarbete och hushållsarbete. Detta ger oss mycket begränsat livsutrymme och få möjligheter till självständighet. Denna struktur gör att vi länge förblir ekonomiskt och socialt beroende av männen i våra liv, vilket visar tydliga orättvisor i samhället.Trots detta börjar vi ta plats i samhällsfrågor genom att organisera oss i föreningar och skriva artiklar. Detta påverkar opinionen långsamt och vi driver frågor om utbildning, arbete och rösträtt (Folkirorelse.se, u.å). Även om samhället begränsar våra liv hittar vi sätt att göra våra röster hörda och vi kämpar för förändring.

Ett annat tydligt tecken på ofrihet är äktenskapet. När jag gifter mig förlorar jag nästan all självständighet. Jag blir beroende av min man både ekonomiskt och juridiskt. Kyrkan och samhället vakar över vårt äktenskap, och även om livet tillsammans blir mycket svårt är det svårt att skilja sig.Det är kyrkan som kontrollerar äktenskapen. Om mannen är våldsam, dricker för mycket eller om det finns stora konflikter kan man ibland skilja sig, men bara under mycket strikta regler. Innan en skilsmässa når domstolen försöker prästen ofta få oss att stanna kvar i äktenskapet (Jacobson, 2025).Trots lagändringar är det mycket få som lyckas skilja sig. Det visar att förändringarna går långsamt och att vår frihet är starkt begränsad. För många av oss är äktenskapet därför inte en trygghet utan ett fängelse.

Vissa menar att vi är skyddade eftersom männen tar hand om oss. De säger att vi slipper ansvar och att livet är tryggare när någon annan bestämmer. Men att vara beroende är inte detsamma som att vara fri.När jag inte har rätt att bestämma över mitt eget liv, min egen ekonomi eller min framtid saknar jag makt. Om min man fattar beslut om mitt liv har jag ingen rätt att säga emot, vilket visar hur männen kontrollerar oss (Folkirorelse.se, 2025).

Det starkaste beviset på att vi saknar makt är de juridiska lagarna. Som kvinna är jag inte myndig. Jag kan inte äga egendom, skriva avtal eller fatta juridiska beslut utan en manlig förmyndare. Hela mitt liv är jag beroende av min far eller en make.Först år 1858 blir ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder, och gifta kvinnor får inte full myndighet förrän långt senare. Dessa lagar gör det tydligt att samhället inte ser oss som fullvärdiga människor utan som omyndiga varelser (Folkirorelse.se, 2025). Så länge lagen förnekar vår självständighet kan vi aldrig vara fria.

Avslutningsvis vill jag säga att våra liv måste få plats i historien. Kvinnor som jag arbetar och kämpar varje dag, men våra erfarenheter skrivs sällan ner eller tas på allvar.Det arbete vi utför i hemmen och i samhället syns inte, trots att det bär upp både familjer och städer. Våra liv är hårt begränsade av lagar, normer och beroende av män. När kvinnors vardag och kamp synliggörs blir det tydligt hur djupt orättvisan är och hur lite makt kvinnor faktiskt har.

När våra berättelser lyfts fram blir det också möjligt att förstå varför kraven på rättvisa och jämställdhet växer fram och varför våra röster inte längre kan ignoreras. Genom att vi kvinnor kämpar, demonstrerar, skriver artiklar och organiserar oss i föreningar kan vi få våra röster hörda.

"Bönderna kunde även tvinga de fattiga barnen arbeta år dem" skriver Kathrine Berglund och Linda Lundgren (2006) Ska våra barn verkligen ersätta vuxnas hårda arbete? Längre bort fick många jobba men det är främst torpare, statare och obesuttna. Kan vi vuxna inte ta ansvar för både oss och våra barn, det är även klart att fabriksägarna vet exakt vad dem gör. Barn är billigare, mer fogliga och lättare att ersätta. Å andra sidan tänker de inte på deras framtid som kommer ha de här världen i sina händer efter oss. (C-uppsats Luleå tekniska universitet)

Att arbeta i en så ung ålder är skadligt både fysiskt och psykiskt. Att barn utför monotona arbeten i dammiga och ohälsosamma miljöer gör så att våra barn blir sjuka och försvagad. Det fruktansvärda olyckan på Uddevallas tändsticksfabrik den 30 november led till att Emil Widen (14) drogs i ett takaxel när han hjälpte till med en rem. (Bohusläns museum. 2024) "Benen krossade och armarna nästan avslitna" Därmed var det sista han mumlade "mamma". Våra barn är i fara. Detta hårda arbetet skadar barnens hälsa. Barnens små kroppar är inte byggda för att stå där vid fabrikens maskiner i många flera timmar varje dag, faktum är att det inte är något arbete som är lämpligt för barnen, de får stå där utföra monotona uppgifter i en dammig, ohälsosam fabrik i flera timmar. (SO-rummet. 2025)

Givetvis hävdas det att fabriksarbete är bättre än svält, samt så förklara museipedagogen Greta Åberg att arbetet för barn sågs som en möjlighet eller snarare som ett mål. "Där fick de ett mål eller två om dagen, och en ganska stabil försörjning även om de inte var mycket pengar de tjänade". (VGR-fokus. 2022) Det är sant att de fick mat men detta ska inte dölja det stora problemet. Professorn Bengt Sandin vid Linköpings universitet menar att barnarbete inte kan ses isolerat utan är "ett uttryck för något som är grundläggande fel i de social och ekonomiska villkoren" Med andra ord när barn måste arbeta för att överleva är det samhället som misslyckats inte barn som rättas och utvecklas. (Linköping universitet 2021 )

Våra barn går miste till skolgång, vila och trygghet därför att de arbetar 12-13 timmar per dag (SO-rummet, 2025). Barn blir som "handikappade och försörjda för livet" (Sandin, Linköpings universitet) Barn som slits istället för lärande, skapar inte framtid. Det förstör dem helt. Har barnen egenvärde eller endast arbetsvärde?

Avslutningsvis så handlar detta om vilken sorts samhälle vi accepterar. Det är inte nödvändigt ont, att ha en så orättvis samhälle. Därför bör främst fabriksägare och samhället ta ansvar och sätta stop på detta utnyttjande, barnen är fattiga och försvarslösa så stop till barnarbete för på så sätt så bygger vi en framtid på barnens lidande. Då är det vi som ska skämmas. Inte dem.

För det första leder brist på skolgång till att vi barn saknar framtid. Utan att kunna läsa eller skriva blir vi kvar i fattigdom och beroende av samma arbete hela livet. Föräldrar och vuxna tycker ofta att arbete i hemmet, på bruk eller i fabriker är viktigare än skolan (Sveriges historia, 2025). För fattiga familjer handlar barnens arbete om att familjen ska överleva och få mat för dagen (Berglund & Lundgren, 2006). Som en följd av detta saknar många barn möjlighet att förbättra sina liv. Skolan ger kunskap, och kunskap leder till förändring. Om jag aldrig får gå i skolan kommer mitt liv alltid att stanna i fabriken.

För det andra är barnarbete mycket orättvist. Jämfört med oss fattiga barn lever barn från rika familjer ett helt annat liv. Redan på 1600-talet fanns det stora skillnader mellan rika och fattiga barn (Berglund & Lundgren, 2006). Adelsbarn levde ett helt annat liv än barn från arbetarfamiljer. De ägnade sig åt läsning och lärdom, medan fattiga barn arbetade hårt i hemmet. Den skillnaden finns fortfarande kvar i vår tid. Med andra ord avgör familjens ekonomi om ett barn får utbildning eller tvingas arbeta. Detta är inte rättvist, eftersom att alla barn borde ha samma rätt till en framtid.

Vissa invänder att barnens arbete är nödvändigt för familjens överlevnad. Det är sant att många hushåll lever i fattigdom. Samtidigt ger barnens arbete mycket låg lön. Vi kan arbeta hela dagar för endast 15-20 öre (Wigh, u.å.). Men även om vi sliter hela dagarna förbättras inte familjens situation, och vi själva blir bara tröttare och sjukare. Samtidigt förlorar vi både hälsa och skolgång. Som tidigare visats leder barnarbete inte till långsiktig trygghet. Skolan kan däremot ge barn kunskap som på lång sikt hjälper både familjen och samhället. Alltså är barnarbete ingen lösning på fattigdomen, utan ett sätt att hålla barn kvar i den.

Slutligen är arbetet mycket farligt. I fabrikerna finns maskiner som är särskilt riskfyllda för oss barn. Barn har skadats och till och med dött i arbetsolyckor. Ett exempel är den fruktansvärda olyckan i Uddevalla, där en 14-årig pojke fastande i en maskin och skadades så svårt att han dog (Bohusläns Museum, 2025). Dessutom är arbetsdagarna orimligt långa. Barn som jag kan tvingas arbeta 10-12 timmar varje dag (Nyenger, 2021). Som en följd av detta blir barn utmattade och gör fler misstag, vilket leder till ännu större fara. Ingen människa, allra minst ett barn, ska behöva arbeta under sådana villkor.

Avslutningsvis vill jag tydligt säga att barn ska få vara barn. Våra liv är värda mer än några ören om dagen. Vi behöver undervisning för att lära oss och växa upp friska och starka. Samhället borde skydda oss barn från farliga fabriker och istället ge oss möjlighet att lära oss och växa upp trygga. Med andra ord måste samhället välja människovärde före pengar. Låt våra händer hålla i böcker istället för att slitas sönder av arbete. Barn hör hemma i skolan, inte i fabriken.

Inledningsvis säger Riving (2009) att de lokala samhället har ett nära förhållande till de psykiatriska sjukhusen. De som blir inskrivna på en institution är inte alltid psykiskt sjuka. Utan stora delar av diagnosen är på grund av samhället och dess normer. Ett exempel på avvikande beteende är moraliska avvikelser, såsom att man inte är tillräckligt kärleksfull eller inte arbetar. I ett extremt fall har en kvinna skrivits in på en institution bara för att hon anses som för "ful" och en fara för omgivningen. Som sagt är det de lokala samhället som bestämmer till stor del vem eller vilka som blir inskrivna på ett psykiatriskt sjukhus. På grund av detta är det människor som blir inskrivna, bara för att det beter sig "onormalt" mot våra påhittade normer. Inte för att de är psykiskt sjuka, förklarar historiken Riving (2009). Hon förklarar också hur de som blir inskrivna senare beter sig mer "normalt", betraktas som friskare. Vårdväskan (u.å.) konstaterar också hur de som blir utskrivna är oftast fel diagnostiserade från början. Samhällets normer orsakar också att anhöriga inte alltid tar emot de utskrivna, på grund av skam och okunskap kring psykisk sjukdom, skriver Vårdväskan (u.å.).

För det andra skriver Moraga (u.å.) att vissa av de behandlingsformer som används, är terapier som främst syftar på att kontrollera patienter, inte behandla de. Några av de behandlingsmetoder som används är tvångsbad, vilket innebär att man tvingar patienter att ta långa, kalla duschar för att "lugna" sig. Tvångströjor och bältesläggning används som en behandlingsmetod för att förhindra det som anses vara "oredligt" beteende. Blodiglar används vid åderlåtning, då man hävdar att psykiskt sjukdom uppkommer genom dåligt blod. Den sista behandlingen jag kommer ta upp är isoleringsmetoden. Denna terapi genomförs genom att patienter blir isolerade i små celler under långa perioder.  Detta är behandlingsmetoder som ingen människa vill genomgå och bör utbytas mot terapier som hjälper de sjuka och inte skrämmer de.

Ett motargument är att vissa anstalter runt om i landet använder sig av behandlingsmetoder med medicinska teorier, istället för metoder som syftar på att kontrollera de inskrivna. Moraga (u.å.) beskriver både de humanistiska och icke-humanistiska metoder som används. Exempel på humanistiska behandlingsmetoder är arbetsterapi, där patienter får delta i jordbruk och hantverk. Detta används för att skapa en mening och rutin i en vardag. Musik- och konstterapi används som ett verktyg på vissa anstalter för att stimulera patienterna. Samtals terapi används av fåtal läkare, där de använder samtal och kommunikation som en del av behandlingsmetoden. Å ena sidan stämmer detta argument till en viss del. Då anstalter runt om i landet börjar extremt sakta använda sig av dessa metoder och den psykiatriska delen av medicin börjar utvecklas, vilket är positivt. Men å andra sidan är det icke-humanistiska metoder som dominerar i allt större skala. Förändringen som sker inom medicin, sker otroligt långsamt och fler människor spenderar sina liv på institutioner, utan riktig vård. Konstaterar Moraga (u.å.).

För det tredje beskriver Långbro (u.å.) hur psykiatriska sjukhus runt om i Sverige använder sig av brutala terapi för att "bota" de psykiskt sjuka. Ett av dessa terapier är svängmaskinen. Denna maskin konstruerades av den brittiska läkaren Mason Cox. Patienter spänns fast i svängmaskinen i ökad hastighet och kroppsliga effekter förekommer som bland annat näsblödning och senare medvetslöshet. Syftet med denna metod är att bota den psykiska sjukdom hos patienter. En läkare i Sverige dokumenterar maskinens inflytande på patienterna som positivt och att rädsla har ett positivt inflytande på hjärnan. Men Långbro (u.å.) hävdar att rädsla som behandlingsmetod är ett perspektiv som anses vara oetiskt och inte uppfyller vetenskapliga grundläggande krav.

Människor jag ser i korridorer är inte brottslingar. Det är inte faror som ska låsas in och isoleras. Jag ser människor varje dag som svikits av vårt samhälle. Psykisk sjukdom ska bemötas med respekt och vård, inte rädsla och kontroll. De är människor, precis som du och jag. Människor som förtjänar riktig vård. När behandling och förståelse ersätts av kontroll och makt har vården förlorat medmänsklighet. Så länge samhället förlitar sig på att kontrollera människor istället för att hjälpa de är det inte patienterna som är sjuka, utan samhället.

För det första så anser många att alla barn inte hade samma förutsättningar för att kunna utbilda sig, men detta stämmer inte. Det fanns en filosof och politisk tänkare under 1600-talet och tidigt 1700-tal som hade många kloka tankar. Han hette John Locke och enligt honom föddes alla barn som ett tomt blad, Tabula Rasa (Maden, 2021; NE u.å.). Eftersom barnen föds  som ett tomt blad innebär det att ingen hade någon kunskap från början. De måste lära sig att till exempel att läsa, skriva och prata, det är ingen som kan det utantill. Om det fortsätter vara en sådan skillnad för rätt till skola kommer det leda till större klasskillnader och ingen jämlikhet. Dessa skillnader försöker vi arbeta oss ifrån så varför är det kvar ändå?

För det andra är det fruktansvärda förhållanden i fabrikerna. Barnen arbetar från morgon till kväll och även utan pauser. Speciellt i tändsticksfabriken här i Vänersborg är miljön mycket illa. Massvis med farliga ämnen som kommer från tändstickorna och deras gifter. Det är stor risk för brand och explosioner, vilket vi redan sett en gång tidigare då tändsticksfabriken brann ned (Johansson, 2025). Barnens kroppar är inte helt utvecklade än och borde inte få utsättas för dessa risker, om de skadar sig finns det chans att barnet påverkas av detta hela livet ut. Så till vilket pris ger det att barnen arbetar i fabriker, om de ändå endast skadats av det.  Som jag även tidigare nämnt lite grann, barn som går i skolan istället får lära sig och utvecklas i en säker miljö.

Självklart förstår jag att det finns många som tycker att det är bra att barnen arbetar. För enligt Greta Åberg (u.å.) anser många att de lär sig försörja sig själva och deras familj i en tidig ålder. Det är en bra kunskap inför framtiden. Även att barnen slipper springa runt på gatorna för att tigga pengar eller stjäla för att kunna försörja deras familj (Åberg, u.å.). Det finns förstås fördelar med arbetet men på lång sikt leder det till fortsatt fattigdom. På grund av att det är så pass dålig inkomst för arbetet har de inte möjlighet att utveckla sig ut ur fattigdoms cykeln. Barnen ärver fattigdomen vidare till nya generationer eftersom att när de växer upp och blir vuxna, har de fortfarande dålig ekonomi vilket då kommer leda till att deras barn blir tvungna att arbeta istället för att gå i skolan. Det blir som ett kretslopp som går vidare och vidare i arv.

För det tredje bidrar kunskap och utbildning till större möjligheter för en säkrare framtid. Har du bra utbildning blir det lättare att få högre löner, som i sin tur kan leda till att du tar dig ut ur fattigdomen. Desto fler som kommer ut i arbetslivet med en utbildning och bra löner desto bättre blir det för samhället. (Wästerfors, 2000). Vi behöver då inte tänka på att familjerna har dåliga inkomster så det knappt kan försörja sina barn. Skolan bidrar även till att fler ungdomar och människor får mer kunskaper om regler och bättre vett och etikett. Då vet de hur de ska vara som personer. Så om vi både har arbete och vetskap om hur vi ska bete oss, kan det i sin tur göra så att brottsligheten minskar eftersom mindre människor är ute på gatorna. Kort sagt, det nyttjar inte enbart individerna och familjerna utan då även hela samhället

Avslutningsvis kan vi konstatera att ett samhälle som inte ger rätt till utbildning för alla barn är inte ett rättvist eller säkert samhälle. Vi måste börja tänka på vad som är bäst för barnen, är det verkligen bra att barnen får lida i fabriker för att knappt överleva lönen. Eller ska vi se till att alla har rätt till utbildning och därefter få ett stabilare liv utan att behöva tänka på att ekonomin inte räcker till? Alla barn, oavsett ekonomi ska ha rätt till utbildning, så börja tänka om och tänk rätt, tänk på barnens hälsa.

För det första så behöver sjukhusen bättre bedövningsmedel. Man får ofta höra om att kirurgerna blir yra av brännvinet och de giftiga ångorna. Ska verkligen sjukhusen använda ett bedövningsmedel som gör att kirurgen blir yr? Om kirurgen är yr så ökar riskerna till att kirurgen gör fel under operationen. Det i sin tur leder då till att det kan ske ännu mer problem med patienten än var det var innan patienten kom till sjukhuset. Ska patienterna verkligen lämna sjukhusen sämre än var de var innan de kom dit? Kirurgerna använder även morfin som har mycket bättre bedövnings verkan. Men morfinet gör inte bara patienterna lugna och smärtfria, utan också beroende skriver Tallerud, 2016.

För det andra så bygger behandlingarna ofta på gissningar baserat på patientens beskrivning. Alltså gör inte läkarna tester på patienterna, utan utgår då istället på vad de själva anser vara rätt behandling. Läkarna gör ofta en prognos utifrån patientens egna berättelse och beskrivning enligt Mattson, 2005. Detta kan då leda till att patienterna inte får den behandling de behöver, utan blir behandlade till något helt annat som kan försämra deras symptom ännu mer och göra det värre. Ska läkare verkligen kunna basera en behandling på gissningar utan att göra tester för att stämma överens med deras teorier? Jag tycker att läkarna ska behöva göra minst ett test för att kunna bekräfta att deras gissningar är rätt innan de börjar med någon form av behandling.

Nu kanske vissa tycker att det blir för svårt att införskaffa bättre bedövningsmedel för sjukhusen då det är svårtillgängliga och dyra, men det är det som krävs för att sjukvården ska kunna förbättras. Priset visar hur viktigt det är med bättre anestetika då de dyrare medel kostar mer eftersom det använder bättre ingredienser, vilket leder till en bättre effekt. Om sjukhusen förbättrar sina bedövningsmedel så garanteras det då att det kommer bli bättre förändringar inom sjukvården. Med bättre sövningsmedel så kommer resultaten på operationer vara mycket bättre och kirurger får större chans att lyckas med procedurerna. Och för att kunna göra de dyrare bedövningsmedel tillgängliga i hela landet så borde Sverige fokusera på att importera bedövningsmedel och sedan dela ut dem jämnt i landet. Detta bidrar ju då till att alla människor kommer kunna ha tillgång till dessa nya bedövningsmedel och de förbättrade sjukhus förhållandena. Jag  är säker på att detta kommer leda till att sjukvården i Sverige förbättras ännu mer, men för att de ska kunna börja förbättras ännu mer så måste vi börja med bedövningsmedlen.

Till sist så behöver sjukhusen förbättra hygienen mellan procedurer och undersökningar. Det händer ofta att läkare inte tvättar händerna mellan olika procedurer vilket då leder till att de bär med smittsamma bakterier från de döda kropparna till de friska patienterna. Då smittas de friska av det viruset eller bakterier som har varit orsaken till att den andra patienten dött, som då leder till att de friska patienterna får större chans att dö bara för att läkarna smittat vidare bakterier. Ska verkligen patienterna komma till sjukhusen och få andra sjukdomar bara för att läkarna inte tvättar sina händer mellan procedurerna? Det tycker inte jag. Nästan var tredje patient dör på sjukhuset skriver New York Times, 2003. Detta bevisar verkligen hur stort problem det verkligen är med hygienen. Det betyder alltså att man har ungefär 33% chans att dö när man besöker sjukhusen bara för att hygienen är så dålig inom sjukvården. Ska det verkligen vara så hög chans att dö när man besöker sjukhusen?

Avslutningsvis så tycker jag sjukvårdens förhållanden är ett stort problem för alla människor i samhället. Det behövs en förändring för att sjukvården ska kunna fungera, annars kommer bara fler och fler människor dö. Enligt mig så ska sjukvården vara något som bidrar till att vi lever längre, men just nu så känns det som att man blir sämre efter att ha besökt sjukhusen. Jag tycker man borde satsa mer på sjukvården för att det ska kunna förbättras, det kanske blir dyrt men för att förändring ska ske så måste man lägga mer pengar på sjukvården. Annars kommer bara fler och fler människor dö. Sjukvården måste förbättras!

Det största skälet till att bygga avlopp är såklart smutsen och sjukdomar. Under 1800-talets koleraepidemier, drabbades många städer och byar av sjukdomens spridning vilket ledde till att många dog. Dessa sjukdomar som hände på grund av koleran, kopplades med förorenat vatten, främst från smutsiga brunnar. Samma brunnar som vi får vårt dricksvatten från. Innan har sjukdom setts som något ovärdigt, men idag måste vi se det som något farligt, ibland till och med mot våra liv (Uppsala universitet, 2018). Bygg avlopp, led bort smutsen och låt oss se sjukdomarna vittra bort. Vi kan inte låta hygien och avfall vara en privatsak längre, utan vi måste göra detta till hela samhällets ansvar.

Avloppen är nödvändiga i städerna eftersom det är en modern lösning till ett gammalt problem, vilket leder till att vi får leva ett mer värdigt liv. Idag samlas nästan allt smuts och avfall där folk rör sig oftast dagligen, på gatorna. Om vi börjar med att bygga avloppssystem, kommer befolkningens hygien bli bättre, vilket kommer att leda till ett renare samhälle (Andréasson, 2009). Städerna växer snabbt idag eftersom arbete på fabriker och annat har blivit mer och mer attraktivt. Detta hat lett till folk bor mer tätt. Det är ett problem eftersom ju fler som bor på ett litet område, där samlas det även snabbare smuts. Innan har utedass fungerar bra, när vi bodde i små byar eller samhällen. Men idag har städer börjar bli mer och mer vanligt runt om i landet, då fungerar de inte längre med utedass på allas gårdar (Uppsala universitet, 2018). Vi behöver ett stabilt system som kan föra bort avfall från hemmet, långt bort.

Vissa tycker däremot att vi klarade oss väldigt bra innan avloppen kom till, nu behöver det inte ändras. Då kunde man tvätta sig i sjöar eller i en gemensam badstuga på gården. Installationer av avloppssystemen kostar också väldigt mycket pengar, då är det onödigt eftersom vi kan lägga de pengarna på annat, mer användbart. De flest kan ändå ta hand om sig själva, utan statens hjälp.

Visst, det hade fungerat om saker och ting hade varit likadant som innan, men det är det tyvärr inte längre. Vi måste istället börja tänka på nutiden och framtiden. Vill ni verkligen att era barn ska leva på det här sättet. Springa runt i sopor, leka runt bland avfall  eller att det fastnar sånt på deras skor när de kommer hem igen. Det tycker inte jag. Jag känner att våra barn och barn-barn ska kunna leka runt på rena gator, utan skräp och latrin överallt. Vi kan inte räkna med att alla invånare själva ska ta ansvar om saken, utan vi måste ta det ansvaret åt dem. Om vi börjar dra in vatten i husen, bygga badrum i varje byggnad, ett avstängt rum bara för att tvätta sig. Då kommer barnens skitiga skor inte vara skitiga längre, för när de börjar bada i det badrummet, försvinner smutsen med vattnet (UR, 2023).  Människors och våra invånares välfärd och hygien ska vara prio ett, först då kan vi börja utvecklas. Det handlar inte om att bota varenda sjukdom, utan om att ta hand om vårt allmänna välmående. Hygien ska inte vara en lyx, utan det ska bli en standard.

Sverige står inför ett val; antingen låter vi bli att bygga avlopp och det fortsätter att vara smutsiga gator, på samma ställe som vi köper våran mat ifrån, eller så börjar vi ta ansvar om saken och bygger dessa avloppssystem, rensar gatorna och får renare och fräscha städer.

För det första så grundar sig många gårdars överlevnad i ett slags företagssystem där man som gårdsägare anställer arbetare mot att de erbjuds en bostad i närheten eller något liknande av värde (Morell, 2001). Därav borde inte vi barn, som arbetskraft, behövas. Vi har rätt till att gå i skolan. Att arbeta bör inte vara ett alternativ, vi kommer också växa upp och bli vuxna så småningom och då väntar arbetslivet på oss, men tills dess finns det mer relevanta saker för oss att introduceras till. För 30 år sedan, 1842, blev det aktuellt att barn skulle gå i skolan. Trots det är det idag ungefär en tiondel av barnen, inklusive jag, vars föräldrar har anmält lärande i hemmet (Larsson, u.å.).

För det andra är det svårt att kombinera ett barns sinne med ett arbete. Det säger sig självt: barn är inte vuxna, de har inte hunnit genomgå utvecklingen som en vuxen person har gjort. Även om fördelarna i deras kroppsuppbyggnad kan finnas där så är inte vi barn på samma plan som vuxna, framförallt inte psykiskt. Jag arbetar jämt på fars kommando, det han inte ser är hur beteendet förändras och skiljer sig åt från unga sinnen till färdigutvecklade människor. Mor menar att han inte förstår hur jag, mina kamrater och mina syskon tävlar om alla de uppgifter som vi ser som något kul.  Alla vi barn på gården vill hjälpa till att öppna grinden, är man först och släpper förbi de passerande, kan man med lite tur tilldelas ett fint mynt, en grindslant (Wigh, u.å.). Men det mor påstår är att detta endast leder till onödiga konflikter. Sanningen är att jag faktiskt håller med, även om jag inte skulle tacka nej till ett mynt.

Å ena sidan har jag full förståelse för att folk blir upprörda och ifrågasätter hur man egentligen ska lära sig att få ta del av de erfarenheter man får via en praktisk upplärning under sin uppväxt. Men om man skulle vända på det och se det från mitt perspektiv så är det just detta som gör mig så fascinerad. Det är inte omöjligt att tänka om, förändringar är inget som dödar. Låt oss istället se skolan som ett alternativ, skolan lär ut och ger oss möjligheter för framtiden. Folkskolan lär oss om kristendom och kyrka (Nilsson, 2019), något som olika individer värdesätter olika högt, precis som om jordbruk och bondeliv hade varit ett ämne. Med det sagt hade det kunnat vara ett alternativ där nivån kan anpassas och inga onödiga risker behöver tas.

Till sist vill jag uppmärksamma den skrämmande dödligheten inom jordbruket, dödligheten som i första hand ger sig på oss barn och som kan bero på flera avgörande faktorer. I år är det 5 år sedan hungersnöden i Sverige tog livet av många barn, men även vuxna. Som jordbrukare drabbades man extra hårt och arbetet som alla barn utförde i samband med den fruktansvärt dåliga tillgången till mat skapade en ond spiral. Mor brukar säga att det är ett under att jag ens lever idag. Under denna period var det en stor fördel att det delades ut nödlån, problemet var bara att vi fattiga inte fick ta del av dessa då man påstod att vi inte skulle ha råd att betala tillbaka. Detta ledde därför till att många människor, främst barn, dog av svält (Lindstedt, 2018) vilket kanske inte skulle skett om det inte hade varit för barnarbetet som tog orken och krafterna ifrån oss.

Sammanfattningsvis så ser vi alltså hur lätt ett barn påverkas av ett så pass hårt och tufft arbete under längre perioder eller kanske en hel livstid. Ett barn ska inte födas som arbetskraft, ett barn ska inte behövas som arbetskraft och barnet ska definitivt inte vara avgörande för en gårds kretslopp och överlevnad. Låt oss utvecklas färdigt och hitta oss själva innan vi blir satta i arbete, ge oss möjligheten att faktiskt bli någonting av värde, både för vår egen och andras skull. Vårt liv ska inte behöva offras ofrivilligt. Med det sagt uppmanar jag er alla att se hit och påbörja förändring, för en uppväxt borde inte präglas av stort ansvar och tufft arbete, detta bör vara de vuxnas uppgift, de med erfarenheten.