Det låter som en enkel fråga, något en tioåring som precis varit utomlands hade kunnat fråga. Men den kändes lite oväntat stor. Kanske för att jag var på väg från det vanliga och rätt sköna hemma. Kanske för att jag var på väg mot det ovanliga, någonting jag inte riktigt vet vad det är men verkligen vill uppleva. Eller kanske bara för att jag hade en timme kvar av väntan i bussen tills vi kom fram och inget bättre för mig än att tänka.

Men om jag ska vara ärlig, har jag vid en längre tid vetat svaret… För mig är borta bäst. Det är inte ens riktigt en kamp. Det är inte så att jag inte tycker att hemma är tryggt, det är det absolut men borta så finns allt, borta finns allt som får livet att kännas större.

Du kan säkert känna igen dig i känslan, vare sig på semester, träning, resande för någon sport, med din partner eller på konfirmationsläger. Jag satt själv som du kan ha gjort när du varit borta och då under mitt konfirmationsläger med inga bekymmer över skolan, inga riktiga bekymmer alls och hade det så skönt, trots att mycket hade varit okänt. Grejen var dock att alla nya människor, upplevelser.. ledde till att jag fick nya vänner som introducerat mig till ännu mer upplevelser och att jag “växt” som person.

Jag älskar känslan av hur livet är större när jag tar mig till nya platser, och innerst inne tror jag att även de mest introverta personerna också gillar det. Livet är så stort att det finns nya och bra platser för alla, så du behöver inte bara upprepa dina dagar.

För hemma är ofta just det; repetition. Samma gator, samma rutiner och samma tankar. Man kan nästan förutse hur nästa vecka kommer att se ut redan innan den börjar. Det är inget fel på det, men det gör inte livet större, utan bara tryggt. Det är inget som alltid räcker, i alla fall inte för mig.

När jag åker bort så får jag något annat att fokusera på, istället för skolan, ansvar, eller någon annan småsak. Man får utforska något mer fritt, det fyller hjärnan med mer syre och man börjar tänka annorlunda och så blir man annorlunda.

Och jag tror inte att det bara handlar om platsen du är på, utan också känslan av att komma utanför boxen av ens vanliga liv, kolla vad som finns utanför. Den box du kanske inte ens märker tills du varit utanför. Hemma är din startpunkt medan utanför är livet.

Det är lite ironiskt att personer säger “hemma är där hjärtat är”, men jag kan känna att mycket hjärta ligger där borta är.

Att resa bort, även om det bara är för några dagar, ger allt mer liv. Varje måltid smakar lite annorlunda, till och med vattnet smakar annorlunda än hemma. Varje person jag möter är en ny möjlighet, ger upphov till nya upplevelser. Varje morgon är en chans att göra något som jag aldrig gjort, och det är det som jag söker; känslan av att vara på väg mot något. “Man discovers no greater truth than along the road” - Albert Camus.

Så då förstår du när jag satt där på bussen och funderade var svaret definitivt, även om jag försökte göra det mer komplicerat än vad det var.

Borta är bäst

Inte för att hemma är dåligt, utan för att vara borta är det minst sagt lilla extra som man annars inte får; äventyr, utveckling och en annan typ av frihet.

Och kanske behöver vi människor ibland ett hem som sitt centrum, trygghet och en fast punkt. Men ingen bör beröva sig privilegiet att upptäcka och föreslås ta hänsyn till dessa visa ord: “you can’t add years to your life, but you can sure add life to your years”.

Efter att redan ha spelat fotboll föreslog Walters pappa att han skulle börja med ytterligare en sport. Valet stod mellan tennis och fäktning – och det blev fäktning. 

– Det lät coolt med svärd, säger Walter.

Han började tävla för Djurgården, en av landets större och mer etablerade fäktningsklubbar. Föreningen kom att spela en avgörande roll i hans utveckling.

– Det var en väldigt bra miljö med många duktiga fäktare. Jag lärde mig mycket av dem och kände starkt för klubben.

Under sina mest framgångsrika år tränade Walter flera gånger i veckan. Samtidigt spelade han fotboll, vilket gjorde att sport var en stor del av vardagen och väldigt tidskrävande.

– Det var svårt att kombinera båda sporterna på hög nivå. Jag tränade flera dagar i veckan och körde fysträning hemma, men till slut blev det för mycket.

Den mentala inställningen var avgörande i tävlings situationer. Walter beskriver hur självförtroende och lugn var centrala i matcherna.

– Jag gick alltid in med inställningen att jag skulle vinna. Även om det inte alltid stämde överens med verkligheten hjälpte det mig att spela lugnt och taktiskt.

Höjdpunkten i karriären kom när Walter tillsammans med tre andra fäktare tog sig hela vägen till EM. Skillnaden nu var att allas poäng räknas så den individuella sporten blev plötsligt en lagsport.

– Det blev en helt annan känsla. Plötsligt kämpade man inte bara för sig själv. Vi var ovana vid det, men vi lyckades ta hem det.

Ett särskilt minne från mästerskaps upplevelsen som du minns?

– Jag mötte en ungersk fäktare som var tippad att vinna. Att spela lika mot honom var stort för mig, särskilt eftersom jag var väldigt nervös innan.

Trots framgångarna tog karriären slut tidigare än planerat. Fotbollen lockade, där flera av Walters vänner fanns, men framför allt satte skador stopp.

– Jag fick slatter i båda knäna, vilket är väldigt problematiskt i fäktningen. Jag försökte komma tillbaka, men efter en lång paus var det svårt att nå samma nivå igen.

Att lämna sporten var svårt för honom. Fäktningen hade varit en familjetradition i generationer.

– Det var svårt. Jag fick många vänner inom sporten och jag har fortfarande kvar många av vännerna.

I dag lever Walter ett lugnare liv med plugg och gymmande.

– Det känns befriande. Jag har mer tid nu.

Han har fått förfrågningar om att återvända till fäktningen i en ledarroll, men är osäker på framtiden.

– Det är lockande, men jag känner mig ganska klar.

Till unga fäktare har han ett råd:

– Ta hand om kroppen. Skador kan förändra allt.

På sociala medier, utomhus och i kollektivtrafiken förekommer ofta reklam av olika spelföretag. Enligt en undersökning från USUF (Undersökning om spel om pengar bland unga och föräldrar) år 2021 hade 77% av 16-17-åringar sett spelreklam den senaste veckan. Idag är siffran troligtvis högre. Det är även vanligt att streamers och influencers som många unga följer gör reklam för spel. De är ofta riggade till deras fördel, vilket kan ge en falsk bild av hur stora riskerna är och hur mycket man vinner. Det kan också vara vänner och anhöriga som kan få en minderårig att börja spela, eftersom spelande hos folk man tycker om kan leda till att man själv blir lockad att prova.

Men hur kan ungdomar spela med pengar? Jo, det finns flera sätt. Numera dyker det allt oftare upp sidor, flera av dem olagliga, där vem som helst kan logga in på grund av dåliga ålderskontroller. Man kan också låna ett konto från någon annan eller använda sig av webbplatser med dålig säkerhet.

Det mest populära och vanligaste sättet för ungdomar att spela på är köp av loot boxes i tv-spel, ett känt sådant spel är Counter Strike. Loot boxes är lådor med olika skins eller föremål där vissa är värda mycket mer än de andra, dock är det betydligt lägre chans att vinna dem. Loot boxes innebär ett risktagande eftersom man betalar utan att veta vad man kommer att få. Alla skins och föremål fladdrar förbi på skärmen i en rad med ljudeffekter och kamerarörelser som gör dem mer attraktiva, och man vet inte vad det stannar på. Man vinner alltid någonting men oftast är det man får mindre värt än det man betalade. Eftersom man alltid får något är det lätt att man fortsätter spela tills man får det man ville få från början. Man tjänar pengar att köpa loot boxes genom att sälja skins på tredjepartsplattformar.

Eftersom spelen är så populära bland ungdomar och det är socialt accepterat bland kompisar att spela om loot boxes känns det inte alltid som att man spelar för pengar utan mer som något man unnar sig när man har pengar över i spelet. Loot boxes är en del av själva spelet och därför behöver det inte vara uppenbart att man faktiskt spelar med pengar.

Anton Bergman på Spelfriheten, ett företag som stöttar och behandlar spelberoende personer, säger:

- Om man utvecklar ett beroende tidigt finns det också en stor risk att man börjar sitt vuxenliv med skulder, vilket kan göra att man spelar mer för att jaga skulderna. Spelandet bidrar också till en dålig psykisk hälsa och kan också skapa ångest och depression. Fundera en extra gång på hur mycket man spelar och om man spenderar för mycket pengar på sitt spelande. Åldersgränsen finns av en anledning och riskerna är väldigt stora. Därför är det viktigt med utbildningsinsatser, ungefär på samma sätt som med alkohol och droger, för att ungdomar ska förstå vilka konsekvenser spelande för pengar kan få.

Jag satt på den där obekväma stolen i personalrummet och försökte hålla inne nervositeten och ångesten jag kände, vilket troligtvis var helt genomskinligt..

Det gick sådär. Min lärare log lite empatiskt och redan då förstod jag att det inte bådade gott.

‘’Du ligger precis på gränsen till ett E’’

Jag blev så ställd att jag råkade säga ‘’Tack’’.

Som om han precis hade gett mig en present och inte ännu mera stress.

Det var då jag insåg att ett dåligt betyg lite är som ett dåligt skämt, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min lärare fortsatte med ‘’ta ansvar’’ och ‘’lägg ner extra tid’’, som om det var så enkelt att göra, jag har knappt någon tid efter skolan med alla träningar, plugg och att sedan ha ett social liv, dessutom hade jag redan pluggat fett mycket matte men det går bara inte. Jag har försökt med massa olika pluggtekniker: Vanliga boken?, Absolut inte, Pappa?, haha, aldrig, jag har till och med försökt med såna "Tiktok lärare", inte ens det funkar.

Det märkliga är att skolan verkar tro att stress motiverar oss. Som om nivåer och måsten gör oss till supersmarta genier. Men det spelar ingen roll hur många ‘’du måste’’ som kommer ut ur lärarens mun, stress är ungefär lika motiverande som att plugga samtidigt som grannarna renoverar huset. Enligt Skolverket är skolrelaterad stress vanligt och att höga krav ofta försämrar snarare än förbättrar elevers prestationer (Skolverket).

Sedan dessa avskyvärda prov, som om det visar något. Okej att någon kanske kan minnas det de lärt sig bättre än vad jag kan, det tyder inte på någonting, de är väl bara ett bättre kvitto än vad jag är, det kommer troligtvis vara glömt om ett år eller så. Eller så har de lite rolig kunskap till fredags-quizen i soffan, ja men grattis klart du ska ha ett A, eller?

Det som stör mig mest är ändå hur allt alltid landar på oss elever, som om ansvaret för hela skolsystemet är vårt ansvar. Det är vi som ska hinna, orka, prestera och samtidigt vara glada, trevliga och motiverade, det är ju trots allt bara hela vår framtid som är på spel. Enligt Folkhälsomyndigheten beskriver många unga att pressen från skolan är en av de största orsakerna till stress och psykiska besvär. (Folkhälsomyndigheten)

Ibland känns det bara inte riktigt som att lärarna förstår hur mycket vi faktiskt har runt omkring oss. De säger att de gör det, men det märks knappt.

Jag kommer hem från skolan och vet att jag egentligen borde öppna matteboken direkt, men kroppen säger stopp. Huvudet med och så kommer den där känslan att man borde göra mer än jag gjort, fastän jag gjort allt jag kan. Det är konstigt hur skolan får oss att känna oss så dåliga, även när vi försöker vårt bästa. Jag vet att jag pluggar. Jag vet att jag försöker. Men ändå känns det som att det aldrig räcker.

Jag ställde några frågor till psykologen Malin Anniko för att få en bättre förståelse, hon berättar att; stress i grunden är något normalt, men när den pågår under en längre tid kan den mycket väl bli ohälsosam. tecken att uppmärksamma sig på är förändrad sömn, humörsvängningar, ökad irritation eller att du ofta hamnar i konflikter, hemma eller i skolan till exempel. Hon säger även att långvarig stress kan göra än nedstämd, asocial samt mer passiv, till exempel avstå från att hänga med sina vänner.

Kanske är det dags att börja lyssna på hur det faktiskt är att vara elev idag. För när man redan gör sitt bästa, borde det få räcka.