Hela samhället ser hur kriminaliteten ökar och hur oron sprider sig i takt med att fler unga dras in i våldet. Barnens tid spenderas mer i skolan än hemma med sin familj men man får alltid höra föräldrarnas perspektiv, vart är alla lärare? 

Mia Ericsson har jobbat som pedagog för lågstadiet både i grundskola och anpassad grundskola i ca 30 år. Nu jobbar hon på en liten skola i Enskede och har jobbat där i 1 år. Under sina år i yrket har hon mött många situationer som kan ses som tydliga riskfaktorer för att barn dras in i kriminalitet. 

Några av de större faktorerna som lärarna märker och reagerar på kan vara ett barn med en npf diagnoser, att de kan ha dålig självkontroll, impulskontroll, svårt att få dåligt samvete att förstå sig egna roll, svårt att förstå att andra människor kan tänk och känna på ett annat sätt som de själva gör och gjort att ta konsekvenser av sitt handlande. 

Mia nämner även att lärare ser bristande delar i barnens liv som kan leda till att barnet hamnar på fel spår så som att man har en dålig hemmiljö, skola och deras kvalitet, om de har en stor personalomsättning, stor skola, liten skola. 

- Skolan jag jobbar på idag så känner alla pedagoger till alla barn. På en större skola som jag jobbade på förut med ca 1000 elever var man ganska anonym, både som pedagog i de olika åldrarna och barnen, man visste inte alla namn på alla elever. 

Men hon lyfter också att av barnets omgivning är en viktig del. Hon beskriver att det spelar roll vilka möjligheter som finns i området, om föräldrarna är engagerade och om barnet har kompisar, har de fritidsaktiviteter och inte de som kostar pengar utan är de ett gäng som spelar fotboll på planen, att man får en tillhörighet och känner en samhörighet med sina vänner. Tillbaka till hemmiljö, där har det en stor roll.

- Självklart spelar hemmet roll har man engagerade föräldrar och här menar jag lite till motsatts det som ofta kommer fram i pressen. Det handlar inte bara om föräldrar som har lågutbildning eller arbetslösa. för att jag har definitivt sett det även på barn som kan vara utsatta för problematiskt miljö som har två föräldrar, välutbildade föräldrar, föräldrar som själva kan ha jätte tjusiga kläder, bilder men barnet har inte adekvata kläder, barnet kommer i försmå skor, aldrig har med sig jumpakläder, aldrig har med sig en adekvat matsäck när vi ska på utflykter. 

Mia lyfter hur skolan arbetar med de barn som visar varningstecken. Hon berättar att arbetslaget regelbundet håller möten där de tar upp olika elever – ofta samma barn varje vecka – för att diskutera hur det går för dem och vilka insatser skolan kan sätta in. Under dessa möten pratar de om vad som behöver stärkas, vilka åtgärder som kan genomföras och hur de bäst kan stötta barnet.

I processen är även elevhälsoteamet, och rektorerna med i planeringen. Skolan arbetar med åtgärdsprogram, och både socialpedagog och kurator finns i bilden. De tar också kontakt med hemmet. Normalt sker kontakten med vårdnadshavare en gång per termin, men vid större behov kan samtal hållas var tredje vecka eller ännu oftare. Samtalen kan inkluderar både barnet och vårdnadshavarna, men ibland sker samtalet enbart med vårdnadshavarna beroende på situationen.

I min sista fråga till Mia Ericsson undrar jag vilka faktorer hon anser vara viktigast för att förhindra att barnet hamnar i riskzonen, och hon svarar:

- En trygg skolgång, trygga föräldrar men det behöver inte betyda att det per automatik det går bra för barnet ändå. Att ha kvar ungarna i skolan och att de har en gemenskap och samhörighet bland vänner men det är några av många faktorer, men måste också kolla på helheten.