William Weber påbörjade sin militärresa som värnpliktig i Boden, driven av intresset för försvarsmakten och möjligheten att utmana sig själv både fysiskt och psykiskt. Idag studerar han på officersprogrammet, och hans kunskaper från värnplikten har format synen på ansvar, ledarskap och samarbete. Genom hans erfarenheter framträder en vardag som skiljer sig från den bild många har av det militära, präglad av tydliga rutiner, höga krav på precision och kunskaper som följer med genom hela livet.
- Det handlar inte bara om disciplin och struktur, utan att kunna lita på varandra när det väl gäller.

När William Weber valde att genomföra värnplikten var det främst det egna intresset som drev honom. Han ville testa sina förmågor både fysiskt och psykiskt samtidigt som han utvecklade förmågan att samarbeta under press. Placeringsorten lade han inte stor betydelse i, men när beslutet om Boden kom fick han en känsla av att det var på riktigt. Under de 15 månader han spenderade där mötte han både tuffa fysiska prövningar och vardagliga situationer som fortfarande finns kvar i minnet. Det är kombinationen av hårt arbete och små vardagshändelser som gjort störst avtryck. Han minns komiska ögonblick, allt från när någon haft sin basker som en kockmössa, eller när någon lagt sig ner och gett upp under en övning, stunder som i efterhand blivit roliga minnen som han bär med sig än idag. Framförallt är det gemenskapen med de andra soldaterna som han tar med sig vidare i livet. 

Hur skiljer sig värnplikten från officersprogrammet?

- Det är natt och dag. Värnplikten är mycket mer uppstyrd med strikta rutiner och knappt något eget ansvar. Det var inte ofta man fick förvalta sin egen dag. Officersprogrammet är däremot mycket mer chill eftersom man får strukturera sina dagar så gott som själv, med undantag för vissa obligatoriska moment eller veckor där man måste vara med. Jag skulle säga att det är cirka två dagar i veckan som är uppstyrt och resten bestämmer man själv. Men den största skillnaden mellan lumpen och officersprogrammet är verkligen det egna ansvaret. De ända likheterna som finns är väl att man har uniform och att det är i militär kontext. 

Beslutet att söka till officersprogrammet grundades i det växande intresset för ledarskap och att få arbeta med människor. William beskriver det som ett arbete där man kan utveckla både sig själv och andra. Att vara officer handlar enligt honom om att skapa trygghet och hjälpa människor att prestera på sin bästa nivå. Hittills har utbildningen motsvarat förväntningarna, mycket tack vare vänner som gått programmet tidigare och som kunnat ge honom en grundläggande bild av vardagen på Karlberg. William planerar att arbeta som officer även efter utbildningen eftersom erfarenheterna från värnplikten och tidigare arbete i butik har visat att han trivs bäst i roller där han får ta eget ansvar och arbeta med människor. Med de ökade försvarsanslagen i Sverige känner han att det finns ett ökat behov av kompetenta ledare som kan använda resurserna på rätt sätt och samtidigt bidra till utveckling av soldater och grupper. 

Känner du dig ofta pressad att prestera perfekt?

- Jo, men det skulle jag absolut säga. Man vill ju alltid prestera perfekt och inom försvarsmakten blir det ju så att du inte kan börja om när det väl är skarpt, utan de som dött har dött och de som är sårade är sårade, om det är du som gett den ordern är det du som är ansvaret vilket är ett exempel på varför man alltid vill prestera perfekt. Jag är sån som person och har alltid velat prestera så bra jag kan både i skolan och när jag jobbat. Jag tror att det är därför jag trivs inom försvarsmakten, just eftersom det behövs där. 

Sårbarhet är något som från utsidan inte verkar finnas inom försvarsmakten, men det stämmer inte enligt William. Han förklarar att sårbarhet visas beroende på situationen och personerna omkring honom. Ibland krävs det att han är den stabila punkten som andra kan förlita sig på, men han menar att bilden av känslokalla militärer är överdriven och att mycket av den bilden främst kommer från amerikanska filmer. I verkligheten är svenska soldater vanliga människor, med de är ofta väldigt drivna. William menar att det är hans ansvar som officer att ta hand om personal, skapa trygghet och samtidigt hjälpa andra att förstå och acceptera sina känslor. På officersprogrammet har de ofta olika övningar där soldaterna får sitta och reflektera över deras känslor och han menar att gemenskapen som finns gör att det känns tryggt att prata ut om det man känner.