Jag, Ibrahim, 17 och Mohamed, 16, som just tagit i hand med varandra och hälsat för första gången, försöker hitta en tyst plats. Vi hittar en korridor utan människor och sätter oss på en bänk. Nu ska vi börja lära känna varandra. “Har ni förberett frågor?”, undrar jag. Båda killarna svarar att de har tänkt ut lite vad de vill fråga mig. Jag börjar intervjua. Ingen vill bli ljudinspelad. Jag tar fram min dator för att få inspiration på frågor samt för att kunna anteckna svaren jag får.

Ibrahim bor i Jarlaberg, i Nacka utanför Stockholm, med sin familj. Han har en mamma, pappa och en storasyster. De har bott i Sverige i ett och ett halvt år. “Jag är en kurd från Syrien”, berättar Ibrahim. Basket och fotboll intresserar Ibrahim. Han öppnar upp sig om sin relation till sin mamma; “Mamma har betytt mycket. Hon är viktig i livet, utan mamma är livet ingenting. Hon förstår mig.” Han säger detta till mig med allvar i blicken och jag tar åt mig. Jag säger att det var fint sagt. Han ler.

En fråga som jag tycker är intressant är hur de tror att deras respektive liv kommer vara om 10 år. Jag ställer frågan och båda funderar i cirka 3 min.

Ibrahim säger att han inte kan flytta hemifrån de närmsta åren. Han kan inte lämna sin mamma. Han vill kanske flytta om 10 år och skaffa familj för “varför inte”. När han skapar nya relationer är det viktigt att personen inte ljuger eller går bakom hans rygg. Ännu en gång med ett allvar i sin blick. Just nu vill han bli idrottare, men han ändrar dröm ofta.

Mohammed sitter längst in på bänken, bredvid Ibrahim som sitter bredvid mig. Han berättar att han vill flytta hemifrån och gifta sig, med en självklar ton. Hans dröm är att bli polis, det har det varit hela hans liv. Båda vill bo i Stockholm.

Killarna har endast känt varandra i en månad, men ett gemensamt intresse dem emellan är fotboll. I framtiden, eller snarare den närmsta tiden, vill killarna träffas utanför skolan och kanske spela fotboll. De har haft mycket prov och därför inte haft tid för att träffas. De ska åka hem till Mohammed någon gång.

Jag frågar om stil och kläder är viktigt, här tycker de olika. Ibrahim svarar att stil är helt oviktigt. “Kläderna ska bara vara varma och om en tjej älskar mig ska hon inte kolla på mina kläder”. Jag frågar Mohammed igen och han svarar tvärtom- stil är viktigt och det är viktigt att se bra ut.

Efter den här intervjun känner jag mig glad. En hel del ställda frågor en många svar. Vi skulle förmodligen aldrig träffats om det inte vore för den här intervjun. Nu har jag två nya kontakter att hälsa på i korridoren.