Plötsligt en morgon så faller Bailey ihop och dör och saknaden blir snabbt påtaglig. Hon finner tröst hos Toby, Baileys pojkvän. Tröst i en form då moralen ställs på spel. Samtidigt börjar en ny ursnygg kille i skolan, Joe som dessutom är grym på trumpet. Han är helt unfreakingbeliveble som Lennis bästa kompis Sarah säger. Joe blir intresserad i Lennie och när sommarlovet börjar hänger Joe hemma hos Lennie. Lennie känner skuldkänslor för att hon går runt och är glad när Bailey är död.

Boken är en svindlande blandning mellan oändlig saknad, förälskelse och förbjuden passion. Allt detta i en blandning gör boken levande och skapar intrycket av att verkligheten och tillvaron inte är så perfekt som den alltid tycks framstå. Plötsliga saker händer i livet som att minsta en syster. Sådana saker finns inget att göra åt eftersom det är livets gång. Jag tror att vi alla människor hanterar döden på vårt eget sätt och att följa Lennie när sorgen och saknaden från hennes syster beskrivs så brister det sakta i mig när en så ung karaktär förlorar sin trygga punkt. Det gör nästan fysiskt ont i mig och jag tvingas pausa ett antal gånger då sidorna fylls av tårar och medlidande. Jag har aldrig tidigare blivit så känslomässigt tagen av en bok som jag blev på detta sättet.

Det är en fin roman om syskonkärlek och vem den ena egentligen är utan den andra och hur man går vidare utan att glömma. Att man faktiskt får känna sig lycklig och kär även fast man sörjer. Lennies känsloliv är helt fantastiskt beskrivet och hur hon bearbetar sin sorg med att spela klarinett och skriva dikter, som är så vackra och sorgsna är otroligt snyggt producerat av Nelson. Jag älskar Lennies dikter som man får ta del av i sidmarginalerna. Genom dem lär man känna Bailey samt förstå hur mycket Lennie saknar och sörjer sin storasyster. Min favoritdikt är “världen är ingen säker plats” eftersom den är så sanningsenlig och självsäker.

Himlen börjar här en helt fantastisk bok och om ni ännu inte har läst den så vill jag varmt rekommendera att ni göra det!