Sommaren innan Maximilian skulle börja ettan märkte mamma Madeleine att något var fel, det hon då inte visste var att det skulle bli en kamp mellan liv och död.

Trötthet, gula ögonvitor och magproblem var några av de första symptomen de märkte hos Maximilian. Madeleine, mamma till Maximilian blev orolig och sökte vård. Där fick de reda på att Maximilian hade dåliga levervärden vilket hade resulterat i gulsot.

Efter några månader ringde vårdcentralen och sa att levervärdena nu såg bra ut, men att blodvärdena däremot hade blivit sämre. De sa åt Madeleine att ha koll på Maximilian och söka akut vård ifall hans trötthet ökar, om han får blåmärken eller blöder. “I mitt huvud tänker jag bara cancer, dåliga blodvärden, blåmärken och trötthet, det är cancer” säger Madeleine i en intervju.

Maximilians blodvärden fortsatte att bli sämre, han var konstant trött och kunde somna på golvet efter skolan. Han kunde vakna upp med blod i munnen och hans hud var grå, med blåmärken över hela kroppen. Efter en stund fick de åka till Uppsala där de gjorde tester som skickades till sjukhus i flera olika länder. Tiden efter testerna var gjorda var den jobbigaste, eftersom Maximilian inte hade fått någon diagnos än. Varken familjen eller läkarna visste varför han inte blev bättre. Madeleine misstänkte att det var cancer. "Tänk om det är cancer och man inte får veta det, vad händer med ett barn då? Dör den då?”.

9 månader senare blev Maximilian diagnostiserad med myelodysplastisk syndrom, även förkortat som MDS. Efter 3 år är det endast 37% av de som fått diagnosen som fortfarande lever. Sjukdomen är tuff och påverkar ett barns liv drastiskt. Maximilian var ett levande exempel på just det. Skola, kompisar och fritidsaktiviteter är några av de saker han under en lång tid av hans barndom gick miste om.

Tankarna hos mamma Madeleine snurrade, hon kunde inte sluta tänka på hur allt skulle sluta. “jag hade gärna tagit det ifrån honom och tagit det själv”

Läkarna var tydliga med att Maximilian skulle behöva göra stamcellstransplantation för att överleva, eftersom det inte finns något annat botemedel. För att göra en stamcellstransplantation så behövde de hitta en donator med matchande stamceller. Chansen för Maximilians överlevnad låg nu i någon annans händer.

De började med att göra tester på Maximilians familj, då hans lillasyster var deras största hopp. Madeleine hade höga förhoppningar om att Maximilians syster skulle ha matchande stamceller som skulle kunna rädda storebrors liv. Förhoppningarna krossades när provresultaten kom, resan på att hitta en annan donator behövde nu fortsätta.

Man gick ut i olika internationella register i jakten på en donator. Ett av registerna man sökte i var Tobiasregistret, det är ett svenskt register för givare av blodstamceller. Av de personer som behöver en stamcellstransplantation så hittar

1 av 3 aldrig en matchande givare. Men Maximilian hade tur.

"Hade man inte hittat någon, vilket många inte gör så hade han dött”

I Tobias registret hade de nu hittat två olika donatorer som matchade med honom. Hade just dessa två personer inte anmält sig till Tobias registret hade Maximilian inte levt idag.

Att Maximilian hittade en donator i Tobiasregistret var delvis tur. Den turen har inte alla, vilket kostar dem livet. Att gå med i Tobiasregistret är varken svårt eller riskfyllt. Därför uppmanar vi nu alla mellan 18 och 35 år. Ta chansen att rädda en annan människa från att frukta döden, eller en förälder från att planera sitt barns begravning. Några minuter av ditt liv kan innebära att någon annan får fortsätta leva sitt liv. Maximilians historia slutade gott, tack vare en person som bestämde sig för att bli en donator. Den personen kan vara just du.

Tänk på att du kan vara den enda för någon, skillnaden mellan liv och död kan ligga i dina händer.