Vargen är inte bara en vildmarkens ikon, den är också ett

rovdjur. Ett rovdjur som är kapabelt att döda för att överleva,

vilket förstås ligger i dess natur. Men när naturen möter det

moderna, där människor lever och arbetar i samspel med djur

och mark, blir vargen ett påtagligt problem. För lantbrukare och

djurägare i Sverige är vargens närvaro inte ett abstrakt hot utan

en konkret vardagsfråga. Förlorade får, dödade hundar och en

konstant oro för vad som kan hända är inget som löses med

vackra ord om biologisk mångfald.

Sverige har under de senaste decennierna lagt enorma

resurser på att skydda och förvalta vargstammen, men till vilken

nytta? Vi får höra att vargen är en del av ekosystemet och att

den bidrar till balans. Men vem ska balansera konsekvenserna

för människorna? Det är inte landsbygdens befolkning som

bjuds in till debatt om vargpolitik, utan ofta storstadsbor med

romantiska föreställningar om en vildmark de aldrig behövt leva

med. Att vilja bevara vargen är enkelt när det inte är ens egna

får som slits sönder, eller ens egen jakthund som aldrig kommer

hem.

Dessutom ska vi inte glömma det hot vargen faktiskt utgör mot

det som gör Sverige unikt – vår småskaliga, lokala

matproduktion och vårt öppna landskap. Om lantbrukare inte

vågar låta sina djur beta fritt, om de tvingas stängsla in marker

eller till och med överväga att lägga ner sin verksamhet, vad

händer då med vårt kulturlandskap? Vargen må vara vacker,

men den är inte viktigare än människans rätt att bruka marken

och leva tryggt.

Det är inte bara praktiska problem som står på spel här, utan

också en fråga om rättvisa. Varför ska landsbygden betala

priset för en rovdjurspolitik som gynnar vargen på människans

bekostnad? Är det rimligt att vargens rätt till överlevnad alltid

ska väga tyngre än landsbygdens invånare och deras

livskvalitet? Det är hög tid att vi frågar oss om vargen verkligen

hör hemma i ett modernt Sverige. Kanske var det en gång

naturligt, men naturens balans har sedan länge skiftat, och det

är människan, inte vargen, som bär ansvaret för vårt lands

framtid.

Det är något nästan romantiskt över vargen. Den är fri, mystisk

och bär på en symbolik som känns lika gammal som

mänskligheten själv. Men bakom denna mytiska fasad finns en

verklighet som är långt ifrån sagornas värld. Det är dags att vi

vågar tala klarspråk om vad vargen faktiskt innebär för vårt land

och dess invånare.

Vargen är inte bara en vildmarkens ikon, den är också ett

rovdjur. Ett rovdjur som är kapabelt att döda för att överleva,

vilket förstås ligger i dess natur. Men när naturen möter det

moderna, där människor lever och arbetar i samspel med djur

och mark, blir vargen ett påtagligt problem. För lantbrukare och

djurägare i Sverige är vargens närvaro inte ett abstrakt hot utan

en konkret vardagsfråga. Förlorade får, dödade hundar och en

konstant oro för vad som kan hända är inget som löses med

vackra ord om biologisk mångfald.

Sverige har under de senaste decennierna lagt enorma

resurser på att skydda och förvalta vargstammen, men till vilken

nytta? Vi får höra att vargen är en del av ekosystemet och att

den bidrar till balans. Men vem ska balansera konsekvenserna

för människorna? Det är inte landsbygdens befolkning som

bjuds in till debatt om vargpolitik, utan ofta storstadsbor med

romantiska föreställningar om en vildmark de aldrig behövt leva

med. Att vilja bevara vargen är enkelt när det inte är ens egna

får som slits sönder, eller ens egen jakthund som aldrig kommer

hem.

Dessutom ska vi inte glömma det hot vargen faktiskt utgör mot

det som gör Sverige unikt – vår småskaliga, lokala

matproduktion och vårt öppna landskap. Om lantbrukare inte

vågar låta sina djur beta fritt, om de tvingas stängsla in marker

eller till och med överväga att lägga ner sin verksamhet, vad

händer då med vårt kulturlandskap? Vargen må vara vacker,

men den är inte viktigare än människans rätt att bruka marken

och leva tryggt.

Det är inte bara praktiska problem som står på spel här, utan

också en fråga om rättvisa. Varför ska landsbygden betala

priset för en rovdjurspolitik som gynnar vargen på människans

bekostnad? Är det rimligt att vargens rätt till överlevnad alltid

ska väga tyngre än landsbygdens invånare och deras

livskvalitet? Det är hög tid att vi frågar oss om vargen verkligen

hör hemma i ett modernt Sverige. Kanske var det en gång

naturligt, men naturens balans har sedan länge skiftat, och det

är människan, inte vargen, som bär ansvaret för vårt lands

framtid.