Astrid: Jag fick min autism diagnos i slutet av nionde klass, då efter att jag fått min adhd-diagnos som 12 åring efter mycket kontakt med mellanvården och BUP. Tiden innan min autism diagnos var kämpig, tror dock inte att det hade så mycket med själva diagnosen att göra utan mer med familjeförhållandena vi hade hemma. Att autismen bidrog till stöket är självklart. Jag hade väldigt mycket ångest som barn, och i brist på rutiner hemma blev det betydligt mycket jobbigare för mig, jag hade inte så många kompisar och när jag försökte närma mig folk förstod jag inte riktigt de sociala koderna, det i sin tur ledde till att folk skrattade åt mig istället för med mig. Min närvaro i skolan blev lidande på grund av allt detta. Jag kände att jag inte räckte till/ inte hade någon framtid. Jag gick princip inte i skolan från mitten av sjätteklass tills det att vi slutade nian. När jag då fick autism diagnosen där i slutet av grundskolan så blev jag arg och irriterad för att det tagit så lång tid. Jag kände dock ingen lättnad för jag visste att det inte skulle ändra något, då jag på sätt och vis var ensam i detta och i mig själv, utan mamma och pappa. Jag skulle nu börja en förgymnasial utbildning då jag saknade grundskolebetyg. Vilket inte heller gick då mina föräldrar ännu en gång inte tog mina problem på allvar. Idag bor jag hemma hos min storasyster och hennes familj där min svåger hjälpt mig ta körkort, både han och min storasyster har fått mig att gå ut och lärt mig om livet. Jag hade inte några framtidsplaner och kände mig fast hemma. Jag trodde inte att jag skulle bli äldre än tjugo år. Jag hade ingen vardag. Bara att sitta här och skriva detta är inget jag tar för givet. Att jag nu har rutiner och folk att lita på har varit en enorm lättnad och hjälp. Utan dem hade jag inte varit den person som jag är idag. Även om lilla Astrid fortfarande spökar ibland så vet jag att jag klarar mer än jag tror och att jag inte är ensam och bortvald även om det ibland kan kännas så. Skolan är bland det bästa som hänt mig, lärarna är snälla och berömmer det jag gör, de har fått mig att känna mig trygg, hjälpt mig utveckla nya kunskaper samt hjälpt mig utveckla de redan befintliga kunskaper som jag haft med mig sedan innan. Allt eftersom jag lär mig nya saker har jag också andra sätt att förhålla mig till min autism diagnos, ser den inte längre som något dåligt eller omöjligt att ta sig över. Det är absolut en buffer i vardagen men inget som gör mig inkapabel eller dummare, det gör mig bara mer uppmärksam på mina egna behov och på hur jag kan förstå andra med samma typ av problematik och/eller samma diagnos som andra utan diagnoser förmodligen inte kan på samma sätt. För första gången i mitt liv är jag glad över att vara jag.

Izabelle: Från en tidig ålder så hade jag uppenbara tecken på autism, men ingen reagerade, varken mina närstående, lärare eller vårdpersonal. Nu i vuxen ålder känner jag mig sviken, att framförallt de som ska vara utbildade inom autism spektrumet inte gjorde något. Jag var inte den enda i min grundskoleklass som hade någon diagnos, det visade sig att vi var flera stycken, men bara de som var utåtagerande fick hjälp innan puberteten, då oftast pojkar. Till och med mina föräldrar frågade lärarna när jag hade det tufft, om jag kanske hade någon diagnos, men lärarna sa nej. Det hade sparat mig så mycket lidande, år av att känna mig utanför och annorlunda, och jag är övertygad om att min skolgång hade varit betydligt smidigare om jag hade fått hjälp tidigare. Det var först när jag var 13 som jag fick min diagnos, och då är jag en av de tjejer jag känner som fick diagnosen tidigast, men då var det för sent. Jag hade redan hunnit bli utbränd, deprimerad, tappat all hopp om skolan och jag hade sedan nästan två år tillbaka inte klarat av att gå i skolan. Till en början, så påstod sig lärarna förstå, de var ju utbildade, men det dröjde inte länge innan de började anklaga mig för att vara lat och hotade med att skicka böter till mina föräldrar för att jag inte gick till skolan, vilket inte direkt var till någon hjälp, så jag fick istället sjukskrivas. Jag gick ut nian med ett betyg, ett E i bild, mest för att läraren tyckte synd om mig. Men sen kom gymnasiet, där fick jag gå i en anpassad klass och för första gången på flera år klarade jag av att gå till skolan, och jag hade äntligen vänner som förstod mig. Efter mitt första utvecklingssamtal var jag så stolt och ville skicka mina omdömen till alla de som påstått att jag bara var korkad och aldrig skulle klara skolan eller ett jobb, för första gången var mina betyg bra, och jag fick beröm av lärarna. Men det var inte heller tillräckligt, jag brände återigen ut mig första året och jag höll på att falla sönder, mobbning och konflikter började uppstå, och det blandat med att jag behövde resa ungefär två timmar varje dag till och från skolan gjorde situationen ohållbar. När tiden på gymnasiet började rinna ut så fick jag reda på Österlens folkhögskola igenom en dåvarande vän. Jag besökte skolan och det kändes verkligen rätt, men vägen till att börja här var väldigt komplicerad. Kommunen sa tvärt nej, det efter att ha skickat runt oss för att dra ut på tiden och ljugit för oss flera gånger. De erbjöd sig istället att skicka hem någon till mig en gång i veckan som kunde hjälpa mig klä på mig och gå ut med sopor, trots att det inte alls var det jag behövde hjälp med, vilket de visste om. Jag var helt uppgiven och min mamma höll på att bränna ut sig för att desperat försöka få tag på den hjälp jag behövde. Men med hjälp av skolan så fick jag hjälp att finansiera min utbildning. Jag har nu hittat flera fantastiska vänner som förstår mig och jag har nog aldrig känt mig så bekväm i mig själv.

Therese: Redan som liten fick jag gå till BUP för mitt beteende. Jag var så liten att jag inte minns varför men kan anta att det var för mitt humör som var väldigt svajigt och aggressivt. Sen igen när det blev svårt för mig i skolan fick jag återigen gå till BUP men fick då svaret att jag bara behövde ta tag i det och att jag var lat/bekväm. I slutet av nian efter ett helt år av att gå till en erfaren psykolog på BUP med många tester, samtal med mig och mina föräldrar samlades vi i familjen med psykologen. Då berättades det att jag är autistisk. Första tanken var “fan nej” då jag ansåg att personer med autism är sämre. Mamma grät, jag skämdes och vad jag minns sa pappa ingenting. Efter att diagnosen gjordes skickades en remiss till habiliteringen där jag skulle lära mig om min autism och hur den påverkar mig. Snällt sagt tyckte jag att det var slöseri med tid och avslutade snabbt kontakten med habiliteringen. Om jag minns rätt så hade jag nyss börjat VO programmet på gymnasiet under min tid på habiliteringen. Sommaren innan jag började gymnasiet var jag extremt deprimerad. Så när jag väl började gymnasiet var jag helt slut och mådde inte tillräckligt bra. En helt ny plats, ny klass, nya lärare och en stor skola. Jag började skolka igen och valde tillslut att helt avsluta studierna. Jag mådde inte alls bra av att gå hemma hela dagarna, tillsammans med en arbetsterapeut bestämde vi att jag skulle prova på SMF som står för “studiemotiverade folkhögskola”. Helt ärligt, tyckte jag också det var slöseri med tid men jag kom i alla fall ut ur huset och fick en rutin och vardag. Via skolan jag gick, SMF, slussades jag in i deras allmän kurs, där man läser in gymnasieämnen. Nu, efter snart tre år av studier på allmän kurs tar jag “studenten”. Jag ska snart ut på mitt livs äventyr och börja studera I Australien.

Det här är bara tre stycken av de miljontals berättelser som finns om hur det är att som kvinna leva med autism. Varför vi synliggör detta är för att visa hur olika och fantastiska vi är. Vi är inte en diagnos. Vi är individer med olika livsöden och drömmar. Individer som inte ska bli bemötta med annat än respekt och förståelse. Vi är individer som kan och gör skillnad, som jobbar, skaffar barn och som lever värdiga och meningsfulla liv. Precis som vem som helst. Vi synliggör också detta i förmån för alla de människor som lever i tystnad och som inte haft eller fått möjligheten till att bli diagnostiserade oavsett könstillhörighet eller ålder. Vi är inte autism, vi är människor som förtjänar såväl rättigheter som respekt.

Du som läser detta och kanske har eller håller på att få en autismdiagnos ska veta att ditt liv inte är förstört eller över på grund av att du har autism. Du är samma människa du var innan diagnosen och den gör dig inte mindre viktig eller värd. Håll ut det blir bättre.