Det är en solig oktoberförmiddag när vi sitter i klassrummet. Luften är stilla, och solen värmer genom fönstret, men inne i rummet är känslorna tunga. Vi är ungefär halvvägs in i intervjun när min klasskamrat Muzgan börjar berätta om sin resa till Sverige – en resa fylld av rädsla, förlust och en stark längtan efter trygghet.

Min klasskamrat kommer från Afghanistan och riskerar att utvisas efter flera år i Sverige. När vi frågar hur det känns att leva med osäkerheten, tystnar hon och börjar berätta sin historia.

Resan började i Afghanistan, där krig och osäkerhet tvingade familjen att fly sitt hem. Muzgan bodde där med sin styvmamma och två bröder. Hennes äldsta bror och hennes pappa hade tidigare flytt till Sverige och fått uppehållstillstånd. Hennes äldsta bror jobbade ihop pengar så att resten av familjen kunde fly till Europa. “Vi åkte bil från Afghanistan, och sedan gick vi över bergen till Turkiet,” säger hon. Det var en farlig resa – kallt, mörkt och fyllt av rädsla. Efter en månad i Turkiet reste de vidare till Grekland i en gummibåt tillsammans med 50-60 andra människor. “Vi fick bara ta med oss en liten väska med kläder,” förklarar hon. Trots farorna kom alla fram. De stannade i Grekland i två år innan de fick asyl.

Men mitt i kampen för att överleva kom en till hemsk händelse. Strax efter att de fått asyl i Grekland dog min klasskamrats mamma. “Hon fick ont i huvudet och dog av en hjärnblödning,” berättar hon och pausar. Hon börjar gråta. Pappan reste till Grekland för att hämta dem till Sverige, och brodern hade arbetat ihop pengar till biljetterna.

Livet i Sverige gav en ny känsla av hopp, men nu hotas deras framtid igen. Migrationsverket har sagt att de inte får stanna, och att inte veta är jättejobbigt för dem. “Jag mår jättedåligt. Jag är rädd och tänker hela tiden på vad som ska hända,” säger hon.

Trots osäkerheten är det tydligt att min klasskamrat älskar Sverige och vill stanna här. “Jag vill bli receptarie, och jag tycker om att gå i skolan,” säger hon med en glimt av hopp. Att börja om i Grekland skulle vara svårt – språket är obekant, och de har redan börjat bygga ett liv här. Muzgan tycker om att cykla, laga mat och lyssna på musik, och har drömmar om att en dag ta körkort och arbeta i Sverige.

Vi har startat en namninsamling för att hjälpa Muzgan. BILD: Jenny Dahlström.

Samtalet avslutas när min klasskamrat börjar gråta och går ut ur klassrummet. Även om solen lyser utanför, är framtiden för den här familjen fortfarande oklar.

Här kan ni lyssna på när vår klasskamrat Jakob intervjuar Muzgan: