För många barn och unga är spelvärlden platsen allt det viktiga i livet utspelar sig. Här finns gemenskap, vänner att anförtro sig åt och för vissa också en möjlighet att fly vardagen när den blir tuff. Men det finns också en mörk sida, som i alla delar av verkligheten, med våld, sexuella övergrepp och en destruktiv jargong och där vuxenvärlden och rättssamhället lyser med sin frånvaro. Det var denna sida som journalisten Emelie Rosén och hennes kollega, producenten Ylva Lindgren, ville förstå i arbetet med sin dokumentärserie Gamer, som är ett samarbete mellan P1 Dokumentär och Ekot. I seriens fyra delar, som berättar ungdomar själva om sina erfarenheter, ibland under fingerade namn, men också om vad de sett andra utsättas för. 

En av dem är Victor, 14, som berättar om när hans bästa kompis på Discord-servern, som får hjälp av andra i chattgruppen att planera en knivattack på klasskompisarna. Lyssnarna får också följa Rafi, som avslöjar sina planer att mörda sina familjemedlemmar, påhejad av andra i gruppen – som inte tycks förstå allvaret. Men Emelie har också tagit hjälp av en journalistisk metod som är ganska ovanlig. För att kunna granska hur barn och unga blir sexuellt utnyttjade i spelvärlden skapade hon aliaset "Chrille, 13".

– Då hade vi kommit till den delen då vi inte längre kunde ta hjälp av barnen och sitta bredvid dem när de chattade utan att utsätta dem för risker. Då tog vi beslutet att skapa den här personen, säger hon. 

Det dröjde inte länge förrän ”Chrille” kom i kontakt med en man som började be om nakenbilder. Mannen hade nyligen avtjänat ett straff för sexualbrott mot barn. Flera av barnen han hade utsatt vittnade om att han kommit i kontakt med dem på samma plattform där han nu hade kvar sitt konto och kunde fortsätta att kontakta barn.

Med skärmdumpar av chattloggarna med sig i mobilen får lyssnaren senare följa Emelie och hennes kollega då hon knackar på hos mannen i hans bostad. 

Hur kändes det att stå öga mot öga med den här personen?

– Det var en superspeciell situation, men jag försökte tänka att det inte är privatpersonen Emelie Rosén, utan journalisten som ska hämta kunskap genom att intervjua den här mannen. Vi tränade också ganska mycket innan, jag och en kollega – på hur jag skulle presentera mig när han öppnade för att ha så stor chans som möjligt att också bli insläppt, vilket vi också blev. Ett tag in i vårt samtal insåg han att jag visste att han gjort det här och att han också utsatt mig då jag låtsades vara en 13-åring. När han väl inser det då förändras ju karaktären på det här samtalet.

Hur reagerade han då?

–Det är vanligt att förövare lägger skulden på barnen, vilket han också gjorde. Men det var också en tankeställare att höra honom själv resonera kring att barn och unga kan vara mer utsatta i den här miljön där de tillbringar väldigt mycket tid.

Idén om att granska gamingvärlden växte fram då Emelie arbetade med andra reportage. Hon kom då i kontakt med barn och unga som nämnt saker de tyckte var obehagligt på plattformar kopplade till spel, och som behövde lyftas fram.

– En av grundfrågorna i det här reportaget, som ungdomarna återkom till, var att vuxna inte lyssnade. Föräldrar var inte intresserade av dataspelsvärlden och hade inte tid. Ungdomarna sa vill mig att vi vill att vuxenvärlden ska förstå mer och ta ansvar och skapa en möjlighet för oss att prata om de här sakerna. De bad mig om hjälp att berätta, att få vuxna att ta ansvar och ge dem en möjlighet att prata om de här frågorna.

Har reportaget fått den effekten som du och ungdomarna i serien hoppades på?

– Ja, det tycker jag. Jag hör folk berätta om att man hemma vid köksbordet för första gången pratar om saker man är med om i spelvärlden, pratar om spel och lär sina föräldrar. Jag hör hur den sådana diskussioner också får ett större utrymme i skolan och hur polis och åklagare har börjat prata om hur de ska bli bättre på att utreda brott som sker på dessa plattformar. Och att den här världen – barn och ungas verklighet – tas på allvar, det tycker jag är väldigt stort att se hända. Det är hedrande att den här dokumentärserien har varit en del av att lyfta fram det.

Emelies tips för ett spännande poddreportage:
 

1.       Vad vill du berätta och varför? Innehållet i själva berättelsen är grunden i ditt reportage. Det ska handla om något som är viktigt och det ska helst också beröra eller vara viktigt för många. Har du något som du genuint känner att fler borde få veta? Då har du en väldigt bra start.
 
2.       Hur ska det berättas? Om det gäller radio eller podcast tycker jag om när lyssnarna förs in i den här världen du ska berätta om. Det får gärna kännas som att det är här och nu. Intressanta ljudmiljöer kan vara ett sätt att skapa närvaro. Reportaget får också gärna öppna dörrar som lyssnaren inte tänkt på förut. Det gör man till exempel genom starka röster som berättar om det här angelägna ämnet och storyn, och självklart ska allt faktaunderlag vara gediget kontrollerat. Dramaturgin kan ibland lite likna den i en bra film, med intressanta vändpunkter, men med skillnaden att i reportaget är allt på riktigt. Exakt allt är som skildras är sådant som verkligen hänt, varje detalj är autentisk, vilket gör det ännu mer intressant att lyssna på, tycker jag!
 
3.       Ta hjälp av andra!  Man kan vara väldigt duktig och engagerad själv och komma långt med det, men om ett material ska bli ännu mer berörande och angeläget så är det bra att vara fler som kan hjälpas åt. När blir reportaget lite svårt att förstå? När blir det lite långdraget? Och så behövs någon som kan ställa kritiska frågor, kan man ha missuppfattat något? Skildras storyn rättvist och korrekt? Det är viktigt att vara ett team för att resultatet ska bli ännu bättre!