”Helena det kommer att komma en tid då vi blir tvungna att lämna Sverige”.

Vi båda hoppar till. Vi känner igen innehållet. Själva andemeningen. Vi har hört det förut. Vi vet hur det gick…

Hela vår skolgång har vi fått lära oss om vad som hände och vad som inte får hända igen. Nu står vi här, mitt på Bokmässan i Göteborg och intervjuar Helena Trus, barnbarn till två Förintelseöverlevande, som säger att det här var något som hennes farfar alltid upprepade för henne som barn.

Inte kan det bli verklighet? Inte kan situationen för dagens judar i Sverige bli sådan att det inte finns någon annan utväg än att fly?

I vår research inför mötet med Helena Trus har vi försökt förstå situationen för dagens judar i Sverige. Hela tiden har vi levt i en villfarelse om att situationen blivit bättre. Något annat vore konstigt med tanke på historiens facit, men vi hade fel.

Det går med lätthet att finna berättelser från dagens Sverige som tyder på motsatsen. Så sent som 14:e september 2019 skriver Dagens Nyheter om en judisk lärare i Malmö som inte vågar vara öppen med sin judiska identitet, inte ens för sina kollegor, på grund av rädsla för vad som kan hända. Där berättas även om elever som skriker om att ”döda judar” i korridorerna och judiska förskolebarn i Malmö som inte kan åka på utflykt utan att vakter medföljer. Judar vittnar i artikeln om att de blivit tillsagda att inte stanna kvar utanför synagogan på grund av risken för hot och våld. En oro som grundar sig i verkliga händelser, som mordet på en 37 årig judisk församlingsmedlem i Köpenhamn 2015.

Vidare i vår läsning kommer vi över flertalet andra händelser. En överläkare på karolinska sjukhuset anklagas i november 2018 för att ha utsatt judiska läkare på arbetstid, samt för att ha publicerat antisemitiska nidteckningar på Facebook. Flera maskerade ungdomar kastar i december 2017 brandbomber mot synagogan i Göteborg. Ett annat exempel är att den judiska församlingen i Umeå tvingas lägga ner sin verksamhet efter hot från nazister i april 2017[1].

Vi frågar Helena Trus hur hon själv skulle vilja beskriva antisemitismen i Sverige idag.

- Under de 10 år jag arbetat med boken, Ett kilo socker, om min farmors historia som Förintelseöverlevande, har jag sett en utveckling som gått åt fel håll. Min farfar som också överlevde Förintelsen sa många gånger under min uppväxt att ”Helena, det kommer att komma en tid när vi måste lämna Sverige”. Detta kan tyckas vara överdrivet, jag tyckte det när han sa det, men idag kan vi se att judar i framförallt Malmö och Göteborg funderar på att flytta till någon annan stad eller till ett annat land. Jag kan inte förstå hur vi hamnat här. Vi matas i skolan med Förintelsen. Vi har en minnesdag varje år. Ingen kan ha undgått Förintelsen fasor. Vi borde ha kommit längre…

I Aftonbladets artikel ”Ministern: Så ska vi bekämpa antisemitismen”, som du själv skrivit tillsammans med Pär Karlsson, säger justitieministern Morgan Johansson att det nya medielandskapet försvårar arbetet mot antisemitism. Vad är dina tankar om det?

- Det finns ju flera sajter som medvetet sprider antisemitisk propaganda, men så finns det ju också exempel på hur internetjättar som Google, Youtube, Facebook, där vi vistas flera gånger dagligen, indirekt hjälper till att sprida rasistiska och kränkande budskap. Bara förra året spreds en antisemitisk hatlista över svenska judar via Google, något som kan vara svårt att komma åt juridiskt och få Google att ta bort.

Skulle du säga att det nya medielandskapet är en orsak till den ökande antisemitismen i Sverige?

- Det nya medielandskapet ska nog betraktas som en bidragande orsak i en flora av olika delar.

Vilka andra orsaker ser du till den ökande antisemitismen?

- Antisemitismen är komplex eftersom den kommer från olika grupper i samhället, från de höger- och vänsterextrema samt från muslimska grupper. Dessa grupper skiljer sig mycket åt, men de kan förenas i ett hat mot judar. När judar i utsatta områden i Malmö beskriver att antisemitismen ökar upplever de att hoten och hatet allt oftare kommer från personer med muslimsk bakgrund, vars hat kopplas till konflikten mellan Israel och Palestina.

I den artikeln som vi refererade till ovan säger Morgan Johansson att regeringen ska ”titta på möjligheterna att förbjuda rasistiska organisationer”. Du som intervjuade honom, vad var din reaktion på förslaget?

- Jag frågade Morgan Johansson varför regeringen inte har tittat på möjligheten tidigare. Svaret blev att det är ett problematiskt lagförslag utifrån yttrandefriheten. Det är ju svårt för en demokratisk stat att gå in och förbjuda vissa åsikter och organisationer. Samtidigt väcktes det ju många kritiska röster under exempelvis NMR:s demonstration här i Göteborg 2017, som jag själv bevakade som reporter på Aftonbladet. Jag såg flera NMR-medlemmar som höll upp bilder på Förintelseöverlevande med texten ”förbrytare” under. Det är klart att det gör ont i mig, med tanke på vad min farmor och farfar gått igenom.

Vi båda är verksamma i skolans värld, som elev och lärare. Hur skulle du vilja att skolan arbetar med att försöka förebygga antisemitism?

- Jättesvårt. Men att bygga ett förtroende med eleven som uttrycker antisemitiska eller rasistiska åsikter för att i förlängningen kunna föra ett samtal. Det finns antagligen i grunden ett utanförskap hos dessa elever som gör att man vill rikta ett hat mot en annan grupp. Det är mycket psykologi.

Vi ser tydliga likheter mellan det du säger och en artikel i Dagens Nyheter från 2018 där läraren gick hårt åt en elev som uttryckte rasistiska och antisemitiska åsikter i en debatt i skolan. Läraren vann själva debatten, men förlorade eleven som senare kom att bli nazistledare.

- Ja, precis. Det är svårt. Man får hoppas att alla lärare får adekvat utbildning i hur man kan hantera elever med dessa åsikter.

Själv föreläser du på skolor om antisemitism. Hur går det arbetet?

- Jag upplever att vi ofta kommer till skolor som redan arbetar mycket med de här frågorna. Jag skulle önska att vi kom ut och träffade elever i mer utsatta områden där jag tror att ämnen som Förintelsen, antisemitism, utanförskap är extra viktiga att prata om.

Vi tar upp de judiska förskolebarnen i Malmö som måste ha vakter när de åker på utflykter för att få höra Helenas syn på det:

- Vi har en judisk skola i Stockholm som jag gärna velat att min son skulle gå på, men jag vill inte att han ska mötas av vakter och pansarglas varje dag.

Ser vi en försämring av situationen för judiska barn idag i Sverige? Helena berättar att hon inte såg sin egen uppväxt som lika svår.

- Självklart fanns det högerextrema grupper då också på 90-talet, men det var inte på samma sätt som idag. Men att judar skulle vara utsatta var ingen jag reflekterade över alls. I dag kan jag undra ibland: Vad händer med de judiska barnen som idag får växa upp på detta sätt? Vetskapen om att de lever under hot på grund av att de är judar?

Den förvärrade situationen är också någonting som styrks i EU:s rapport från 2018 där man tillfrågat 16 000 judar i tolv EU-länder, däribland Sverige, om antisemitism. Enligt rapporten utsätts unga europeiska judar för antisemitism i högre grad än sina föräldrar.

Vi tackar Helena Trus för att hon tog sig tid att besvara våra frågor och funderingar trots att hon hade en hektisk dag på bokmässan.

Vi skiljs åt.

Känslan stannar kvar.

Känslan av att någonting håller på att gå åt helt fel håll.

Det Helena sa om att den judiska skolan i Stockholm måste ha pansarglas och vakter för att skydda barnen dröjer sig kvar.

Vi känner igen innehållet. Själva andemeningen. Vi har hört det förut. Vi vet hur det gick…

Inte kan situationen för dagens judar i Sverige bli sådan att det inte finns någon annan utväg än att fly?

***

[1]Europaportalen (2019- 01-25) ”Stor majoritet svenskar: Antisemitismen ökar”. https://www.europaportalen.se/2019/01/stor-majoritet-svenskar-antisemitiska-hatbrott-okar