Det är nog ingen som undgått att nazisterna planerade inta Göteborg gator genom tidernas demonstrationståg under lördagen. Spänt och oroligt inväntade Göteborgarna vad som skulle hända. I sociala medier postades tusentals och åter tusentals inlägg som vittnade om rädsla, obehag och maktlöshet. Många var de människor som kände en sorg för Göteborg. Och så den viktigaste frågan av dem alla. Har vi inte lärt oss av historien?

NMR, Nordiska motståndsrörelsen, har nog aldrig tidigare fått sådan exponering genom medierna. I spaltmeter efter spaltmeter har vi kunnat läsa om uppladdningen och ”hoten” om hur makten ska återtas och göra samhället svenskt igen. Detta har naturligtvis skapat en enorm oro, inte bara i staden, utan i hela landet. Det som sedan hände kommer gå till historien och finnas med oss länge, mycket länge. Manifestationer i många former ägde rum staden över.

[Poliserna gjorde allt för att undvika ryktesspridning.]

Tiotusentals människor samlades på gator och torg för att gemensamt visa att kärlek och tolerans är det som för mänskligheten framåt. Att gemenskapen är starkare i mångfalden och bräcklig i enfalden. Till Heden i centrala Göteborg strömmade människor i alla åldrar för att visa tolerans och medmänsklighet.

I folkströmmen träffar jag Peter Edberg, Natalie Järvesjö och Josefine Jelec. De lyser upp lite extra i vimlet, med kärlekshashtags på pappershjärtan hängandes kring halsen och röda hjärtan målade på kinderna förklarar de varför det är så viktigt att ta ställning.

– Vi kan absolut inte bara låta detta hända och bara se på! Vi måste visa att kärleken är starkare säger Natalie bestämt. Vi är framtiden och de som kan påverka hur vi vill att samhället skall vara och bli. Vi vill ha ett öppet och tolerant klimat där allas värde är lika oavsett.

Peter fyller i.

– Att Nazistiska rörelser finns och växer i vårt land är bara pinsamt. Har vi verkligen inte lärt oss av det som hänt? Det är viktigare än någonsin att vi går samman och visar att vi absolut inte accepterar detta. Att våld aldrig någonsin är okej. Men yttrandefriheten då, frågar jag.

Josefine reflekterar i solljuset en stund.

– Jo, den måste vi värna om, men att bruka den som nazisterna gör för att hetsa mot folkgrupp kan aldrig någonsin vara okej. Det är ju lagbrott. Däremot måste unga människor få komma till tals och göra sig hörda. Vuxenvärlden måste lyssna och ta in de unga, få dem att känna sig delaktiga.

Är det nyckeln? För att få människor att välja den ljusa vägen och inte de mörka krafterna? Vad kan vi göra?

– Vi måste börja tidigt, säger hon, redan i skolan. Det kan inte vara en envägskommunikation. Det handlar förstås också om att samla upp den som är ensam och förvirrad, det gör vi genom att lyssna och släppa in människor i en gemenskap. Vi har alla behov av att vara en del av något. Att känna tillhörighet. Precis så som vi alla tusentals människor gör här idag! Detta är gemenskap där vi delar ett mål. Vårt korta möte gör mig så oerhört glad mitt i det som kastat en skugga över staden. Tillförsikten om en ljus framtid slår emot mig genom kraften dessa tre unga människor förmedlar. Jag fortsätter och svänger ner mot korsvägen, avspärrningarna i blåvita plastband och kravallstaket föder obehag på nytt och jag går fram till några av poliserna. Jag frågar dem hur det känns. De svarar mycket lugnt att allt är under kontroll och att de under hela gårdagen och morgonen samtalat med oroliga människor.

Om vad, frågar jag.

– Om allt som en läst i tidningar, hört på nyheterna och sett i sina sociala medieflöden. Vi får höra väldigt mycket om rykten som florerar vilket många gånger bidrar till onödig oro.

Naturligtvis är detta omständigheter som väcker känslor, men vi uppmuntrar allmänheten att vara källkritiska. Vi märker i samtalen att många inte är så pålästa, att skaffa sig kunskap och vara källkritisk är viktigt för att behålla lugnet och förstå det som händer.

Polisen i Göteborg förtjänar verkligen en hyllning utifrån sin insats. De hade koll på läget, totalkoll. De ca 500 nazisterna som sökt sig till stan för att visa sin makt kände sig sannolikt ganska modstulna, kraften går ju liksom ur när det hela slutade med en promenad mellan två matbutiker i utkanten av stadens centrum. Dessutom omringade av ett enormt antal poliser, vilket gjorde att de knappast syntes alls.

Den här gången segrade toleransen och allas lika värde. Låt oss se till att det är vad vi får skriva i historieböckerna för evigt. Låt oss vara källkritiska och skaffa oss kunskap, så att vi faktiskt lär av historien.