Normer är oskrivna regler eller förväntningar som styr hur människor bör bete sig i olika situationer. De bestämmer vad som är “rätt”, “passande”, eller “normalt” i en viss miljö, kultur eller gemenskap. Normer är kontextuella, det vill säga att de formas utifrån deras sammanhang. Olika miljöer och kulturer har olika normer, I Sverige är det i norm att ta i hand när man presenterar sig medan i Japan förväntas man buga. Normer kan vara bra, de skapar gemenskap och gör det lättare för människor att leva i samspel. Till exempel att vi ställer oss i kö i mataffären. Samtidigt så finns det normer som begränsar människor, till exempel att det är i norm att vara cis-hetero, vilket är något man inte kan kontrollera.

Människor är sociala varelser och vi vill gärna vara del av en grupp. Det ligger i vår stenåldershjärna, ensam är farligt, tillsammans överlever man. Man kan säga att vi har en biologisk rädsla att hamna utanför. Vi vill bilda grupper och vi vill bli insläppta i dem, annars blir vi ensamma och ensamhet är en av de värsta sakerna som kan hända människor. Och den här rädslan är ingenting vi har lämnat i stenåldern, den är med oss minst lika mycket idag, även om vårt samhälle ser helt annorlunda ut. Och det är just i den där rädslan som normer föds.

Normer fungerar som en sorts oskriven instruktionsbok på hur man ska vara och göra för att vara en del av gruppen. Gruppen kan vara samhället i stort, en kultur, en skola, en klass eller bara ett kompisgäng. Hos unga är normer nästan alltid ett närvarande fenomen. Vi lever ständigt under oskrivna regler som försöker bestämma hur vi ska vara, speciellt i skolan och med kompisar. Det finns ofta en stark känsla av "rätt" och "fel". "Normal" och "onormal". Ta kläder och stil till exempel. Har du "rätt" stil blir du automatiskt mer accepterad, men har du "fel" stil kan du hamna utanför och till och med bli hånad. Och det gäller inte bara kläder. Det gäller intressen, personlighet, könsidentitet, sexualitet, etnicitet, religion... ja listan är lång. Men vem är det egentligen som bestämmer vad som är rätt och fel? Det finns ju inga lagar som säger vilken tröja man ska ha på sig eller vad man ska gilla.

Det är det som är det märkliga om man tänker på det. Dessa regler som styr så många ungas liv är faktiskt påhittade. Dessutom så är de påhittade av oss själva. Vi skapar normer för det ger oss en slags trygghet. Om det är tydligt hur man "ska" vara för att bli accepterad så är det lättare att anpassa sig efter det, samtidigt kan man veta vad man ska förvänta sig av andra. Det kan ju vara skönt. Men det begränsar oss och sätter i många fall orimliga krav på oss unga. Alla är olika, så simpelt är det. Så egentligen är det ren galenskap att försöka passa ett ideal som nästan ingen egentligen passar. Vi människor är för olika för att passa in i bestämda "rätt" och "fel" mallar, och det är så många människor som far illa när vi försöker göra det. Normer kan bli en ångest som styr ens liv, i rädsla att inte blir accepterad så väljer ungdomar att vara så som normerna säger åt dem att vara istället för att vara som de själv kanske vill vara. Det blir svårt att veta vad man egentligen tycker om ,och vad man tycker om på grund av de sociala normerna.

Är det då rimligt att vi unga ska må så pass dåligt över något som egentligen är ett socialt påhitt? Vi har pratat med många unga som beskriver hur normkulturen skapar en ständig stress att passa in, att hela tiden jämföra sig med andra och att dölja delar av sig själv för att inte riskera att hamna utanför. Detta ger många en ständig känsla av att inte duga, en press att alltid prestera bra enligt förväntningarna och en dålig självkänsla. För vissa är de ännu tuffare. De som redan från början hamnar utanför normerna över saker de inte kan styra, t.ex sexualitet, könsidentitet, etnicitet eller kropp, blir ofta utsatta direkt. Innan de ens fått en chans att visa vem de är. Detta eftersom att normkulturen bygger upp en miljö där många inte kan passa in, och därmed blir utfrysta och utsatta. Och det är inte bara de som hamnar utanför normerna som påverkas negativt att normkulturen. Även de som upprätthåller normerna genom att försöka följa dem efter punkt och pricka och håna andra som inte gör detsamma påverkas negativt. När man upprätthåller dessa hårda regler och förväntningar över hur andra ska vara så begränsar man också sig själv och sin egen möjlighet att utvecklas och möta människor med öppenhet. Man blir också beroende av detta system för att känna sig trygg, vilket hindrar oss från att istället lära känna varandra på riktigt och tillsammans skapa en miljö där alla får plats att vara sig själv. 

Vi har konstaterat att normer finns överallt runtomkring oss, och att vi skapar dem för de ger oss en känsla av ordning och förutsägbarhet. Men vi har också konstaterat att normer begränsar oss och vår gemenskap, detta leder in oss på stereotyper och fördomar. När vi har dessa normativa förväntningar på andra så tenderar vi ofta att förenkla vår uppfattning av dem för att de ska kunna passa in med förväntningarna vi har. Man brukar säga att man placerar människor i "fack". Och det är då stereotyper uppstår. Stereotyper är en förenklad och övergeneraliserad bild av en grupp människor, och stereotyper är ofta väldigt problematiska. Om man bildar uppfattningar av andra människor och kategoriserar dem efter stereotyper snarare än kunskap och fakta, så blir det ofta så att man dömer andra utan att veta något om dem. Detta kallas fördomar, och de är ofta negativa och skadliga. Man kategoriserar ofta människor efter deras etnicitet, religion, könsidentitet, sexualitet, socioekonomiska status osv. Dessa grupper av människor blir stereotypa, och fördomar bildas om dem. Du kanske har hört någon säga "Muslimer är..." ,eller "Kvinnor är..." Eller så har du kanske hört någon anta något om någon annan bara för att den personen tillhör någon specifik grupp? Tänk då efter, för fördomar bygger sällan på kunskap och skapar ofta en otrevlig och otrygg miljö. Fördomar förhindrar oss från att ha mer nyanserade förhållningssätt och öppenhet till varandra. Det leder till att människor blir utsatta och diskriminerade och det splittrar oss då det får oss att tänka på människor som grupper snarare än personer och enskilda individer. 

Men varför pratar ingen om det här, om det är något som påverkar oss alla så mycket? Jo för att det är obekvämt och jobbigt. Om vi pratar om det så sätter vi en klar markering om att det finns regler, säga det som länge varit osagt. Det är svårt att ifrågasätta något som känns självklart. Det blir obekvämt och skaver när man tänker på det, något många lär sig ignorera. Man vill behålla den fasad som tystnaden upprätthåller, det känns tryggare. Det kan kännas jobbigt för oss unga att ta steget och prata om normer, för då måste vi också erkänna att det är något jobbigt. Man skulle behöva säga att "Ja, jag har en press på mig att passa in och jag behöver anpassa mig efter det, och det är jobbigt" Detta bidrar gemensamt till en tystnadskultur, där vi undviker att prata om viktiga ämnen, för att de kan vara obekväma och jobbiga. Eller struntar i att be om en förändring för att den verkar omöjlig eller energikrävande i stunden. Men sanningen är att det är inte omöjligt, vi behöver inte leva med stressen och pressen som norm-kulturen skapar, och vi behöver absolut inte leva med den i tystnad. Allt kan börja med ett samtal. 

VI unga förtjänar bättre än att behöva tysta ner oss själva för att passa en ram av rädsla. Och vi kan göra bättre. För det går att skapa en plats där alla får rymmas, där vi inte behöver vara stressade över att bli accepterade hela tiden, där en så självklar sak som att få ha på sig vad man vill faktiskt får vara självklar. Det kan kännas svårt, men det är möjligt. Det handlar inte om att någon av oss ska vara perfekt eller att vi ska sluta bry oss om vad andra tycker, för den rädslan är normal och den får finnas där. Det handlar om att vi ska skapa en plats där det inte gör ont att bara vara sig själv, och vi ska skapa en plats där vi inte behöver ha ont ensamma. Så vad ska vi göra? Vi ska prata om det. Vi ska lära oss mer om vad normer, stereotyper och fördomar är, hur de kan vara skadliga och hur vi kan känna igen dem. Vi ska prata med varandra om vad vi ser för normer runt omkring oss och hur det får oss och känna. Vi ska våga tänka efter, vad har jag för fördomar mot andra? Varför tänker jag så? Våga ta steget och tänka utanför bubblan som norm-kulturen skapar. Varför känner jag rädsla för att inte bli accepterad av mina vänner om jag ha på mig den här tröjan? Ska jag behöva känna så? Nej, det ska du inte, och det behöver varken du eller någon annan känna heller. Vi ska inte vara rädda för att växa, och vi ska inte hålla tillbaka varandra med våran tystnad. Alla är olika, och det kan kännas svårt, så låt oss prata om det!