Muzgan Batoori, 20, flydde från Afghanistan och kom till Forshaga.

På gymnasieskolan har hon gått i snart tre år, men nu ska hon utvisas.

– Jag mår jättedåligt. Jag är rädd och tänker hela tiden på vad som ska hända, säger Muzgan Batoori. 

Solen lyser in genom fönstret, men i klassrummet känns luften tung. Skoluppgiften är att spela in en podd. Framme vid katedern delar eleven Muzgan Batoori, 20, sin berättelse. Klasskamraten Jakob ställer frågor från manuset som klassen har skrivit tillsammans. Muzgan berättar om en resa till Sverige fylld av rädsla och hopp. 

– Det var min mamma, jag och mina två bröder, säger Muzgan.

Resan började i Afghanistan, där krig och osäkerhet splittrade familjen och tvingade dem att fly. Familjen är hazarer, en folkgrupp som förföljts av talibanerna. Muzgans äldsta bror och hennes pappa var först att lämna Afghanistan, flera år innan Muzgans mamma och de yngre barnen kunde fly. Pappan och storebrodern fick uppehållstillstånd i Sverige. 

– Sen lämnade vi Afghanistan för att vi i familjen ville bo tillsammans, säger Muzgan.

Reste i gummibåt

Hennes äldsta bror, som var i Sverige, jobbade ihop pengar så att Muzgan, som då var 14 år, och de andra två småsyskonen och mamman kunde fly till Europa. 

– Vi åkte bil från Afghanistan till Iran och sedan gick vi över bergen till Turkiet, säger Muzgan Batoori.

– Det var svårt hela vägen med smugglare och med vägen. Vi var tre barn och bara vår mamma.

Hur fick ni kontakt med smugglarna?

– Med telefonen.

Så det var bara att ringa en smugglare och säga att man ville åka därifrån?

– Ja.

Vad kostade det? 

– Jag vet inte för jag var liten och tänkte inte på det. 

Muzgan säger att hon tror att de var ungefär två veckor i Iran innan de tog sig vidare till Turkiet. 

Vad gjorde ni i Iran?

– Ingenting. Vi satt bara och väntade på att smugglaren skulle komma och säga ”kom nu ska ni gå”.

Från Turkiet reste de i en gummibåt tillsammans med 50–60 andra människor. Trots farorna under resan kom alla fram. De var i Grekland i två år innan de fick asyl. Strax efter hände något hemskt. Muzgans mamma dog. 

– Min mamma blev sjuk och sen gick vi till läkaren som sa att din mamma har en hjärnblödning.

Men läkaren kunde inte göra någonting. Efter att mamman dött reste pappan direkt till Grekland för att hämta Muzgan och hennes yngre bror. En broder valde att stanna i Grekland. 

– Vi landade på Arlanda och sen åkte vi bil till Deje, säger Muzgan.

Hur var det att komma till Sverige?

– Det var bra första tiden för vi började skolan och vi studerade och fick vänner. Men nu är det inte bra.

Muzgans framtid är hotad. Migrationsverket har sagt att Muzgan och hennes yngre bror inte får stanna utan ska utvisas till Grekland, dit de kom först. Att inte veta vad som ska hända är jättejobbigt, säger Muzgan. 

– Jag mår jättedåligt. Jag är rädd och tänker hela tiden på vad som ska hända.

Att bli utvisad till Grekland skulle vara svårt - språket är obekant, och de har redan ett liv i Sverige.

– Då måste jag börja om allt från början. Jag vill inte åka till Grekland, säger Muzgan. 

Hennes dröm är att jobba på apotek i Sverige. 

– Jag vill försöka studera och sen en bra utbildning och jobb. Ta mitt körkort. 

Hon drömmer om att bo i ett radhus också. 

– Nu bor jag, min bror och min pappa i en lägenhet. 

Vad är det bästa med att bo i Deje?

– Att jag får bo med min familj. Här har jag bott i nästan tre år. Jag vill inte åka till Grekland men om jag inte får stanna i Sverige måste jag åka.

Här kan du lyssna på podden.