För det första lever vi i ett orättvist samhälle där kvinnor tvingas vara beroende av män. Vi blir behandlade som barn som inte förstår något och som ständigt anses ha fel. Magnus Jacobsson (2023) hävdar att kvinnor är helt beroende av män och att de får inte bestämma eller vara självständiga i hushållet. De saknar dessutom juridiska rättigheter. Ett samhälle där mer än hälften av befolkningen blir behandlade som omyndiga kommer aldrig vara ett fungerande eller jämlikt samhälle. Tänk dig att ständigt bli behandlad som mindre värd eller som att du är inte mogen nog att fatta egna beslut och ha egna åsikter i ditt egna hushåll. När en kvinna saknar rättigheten att förfoga sin egen lön, sitt arv eller sin självständighet hamnar hon i ett förhållande där hon är helt beroende av mannen, vilket i praktiken betyder att hon saknar frihet.

För det andra får vi kvinnor inte arbeta, trots att det är arbetskraftsbrist i samhället. Många män super ihjäl sig eller drabbas av alkohol missbruk vilket leder till att arbetskraften försvagas drastiskt. Trots det får kvinnor inte arbeta för att vi saknar utbildning vilket vi också inte har rätt till och för att lagar förbjuder oss från att ha de flesta jobben. Visst finns det några kvinnor som arbetar men det strider mot samhällets normer och det sker uteslutande bland de allra fattigaste som tvingas att arbeta för att försörja sina familjer, som till exempelpigor. Pigor har det väldigt dåligt och de lider i den fruktansvärda arbetsmiljön de upplever varje dag. Enligt Anna Larsdotter (2010) inser politikerna att lagarna behöver reformeras, just eftersom arbetskraftsbristen är väsentlig och fler behövs på arbetsmarknaden. Tänk dig att vilja arbeta, bidra till samhället och försörja sin familj men ständigt hindras av lagar och normer, samtidigt som fabriker är tomma och män dricker sig sjuka. Den frustrationen och maktlösheten är förkrossande för oss kvinnor.

Många anser att kvinnor inte behöver flera rättigheter eller mer självständighet, just eftersom männen är ansvariga för de. De menar att kvinnor inte är objekt som män missbrukar utan tvärtom  att män tar hand om de. Kvinnor får mat, skydd och försörjning av sina fäder eller makar, och detta anses vara ett bevis på att det systemet fungerar. Enligt detta synsättet behöver kvinnor inte mer självständighet än vad de redan har eftersom männen fattar alla besluten och är helt ansvariga för de. Men det fungerar fortfarande inte  eftersom enligt denna aspekten saknar kvinnor den självständigheten som behövs för att försörja sin familj och erkännas som människor. Som jag berättade är vi helt beroende av män och kan inte leva utan dem på grund av lagarna och normerna i samhället. Det är dessutom inte etiskt eller moraliskt rätt att det tänka på det viset.

För det tredje har vi kvinnor ingen rättighet att var med i samhälls- och politiska beslut. På grund av lagarna saknar vi rösträttighet och kan därför inte ställa oss upp i politiska val, vilket betyder att männen har total kontroll över lagarna och ekonomin vilket påverkar hushållen, arbetskraften och oss kvinnor. Anna Larsdotter (2019) konstaterar att det bara är män som kan rösta och vara med i val, vilket betyder att kvinnorna som omfattar cirka hälften av samhället kan inte vara med och uttrycka sina åsikter. Föreställ dig att arbeta hårt i hushållet, ta hand om männen och bidra till ett bättre samhälle, men inte kunna säga ditt tyckande om hur det styrs eller ändra de lagarna som direkt påverkar dig. Det är tydligt att samhället bygger på patriarkala maktordningar: utestänga kvinnor från inflytande vilket cementerar männens makt och kontroll över samhället.

Avslutningsvis är det tydligt att kvinnors underordning bygger inte på förnuft utan gamla traditioner och orättvisa lagar. Ett samhälle kan inte kalla sig själv rättvist när hälften av dess befolkning saknar självständighet, utbildning och inflytande. Vi kvinnor hålls okunniga, utan röst och sårbara, medan resten av samhället går miste om våra förmågor och åsikter. Om Sverige vill gå mot en bättre framtid måste kvinnors rättigheter erkänns. Inte som en gåva av män, utan som en självklar mänsklig rättighet.