För det första förstör arbetet barnens hälsa, ett arbete som är konstruerat för fullvuxna människor är barns kroppar inte menade att utföra. Barnen är inte färdigutvecklade, allt i deras kroppar utvecklas fortfarande och de behöver mycket näring för att kunna göra ett gott arbete, vilket arbetsplatsen inte befordrar. Den lilla måltid en stor del av lönen går till räcker inte för att mätta en 10 år gammal pojke. Kvinnorna på min sons arbetsplats tjänar hälften så mycket som männen medan min son endast tjänar en tredjedel av kvinnornas lön, det räcker knappt för att han ska bli mätt en lång arbetsdag. (Gustavsson, u.å.) Att barn arbetar på tändsticksfabriken spelar ingen roll för arbetsgivarna, arbetsplatsen anpassas inte och barnen jobbar i samma tempo som de fullvuxna. Därtill kommer att barnen blir utmattade, det försämrar deras immunförsvar samt utvecklingen. Gaserna som förkommer i tändsticksfabriken gör så att käken långsamt förmultnar bort.

För det andra så är jämlikhet mellan barnen i samhället en stor faktor till varför det ser ut som det gör. Vissa barn får möjligheten att vara barn medan andra blir vuxna direkt. Barnen som vuxit upp rika kan gå i skolan och leka med kamrater på rasterna samtidigt som fattiga barn tvingas arbeta. Utan utbildning och kunskap får de fattiga barnen ingen chans till att ändra på sin situation. (Bohusläns museum, 2024.) Jag vet att jag inte är ensam om att känna skuld för att mitt barn blir utsatt och tvingad till arbete, jag som mor kunde inte ge bättre förutsättningar för att han skulle få ett så bra liv som möjligt. Om jag bara hade arbetat lite hårdare eller till och med lyckats fly härifrån kanske det skulle räddat min son från den hemska misär han tvingas genomgå dag ut och dag in. Det här är inte naturligt, utan ett resultat av ett orättvist system.

Nu kanske vissa invänder att barnen lär sig disciplin och ansvar genom att börja arbeta i tidig ålder. De menar att genom att börja i tidigt blir barnen vana vid ordning, ansvar och hårt arbete vilket ska hjälpa dem senare i livet och resulterar i att barnen kan växa upp till att bli bättre människor. Den här slutsatsen kan låta klok i ett samhälle där arbetet är en självklarhet. Barnarbete har varit en självklarhet i många decennier, många barn har äldre i deras omgivning som vuxit upp med att arbeta, vilket förs vidare i generationer.

Trots detta ska jag som mor inte behöva se min son genomlida ett tufft arbetsliv bara för att det lär honom disciplin, det är för mig helt obegripligt och ingen sund fostran för något barn. Om disciplin ska leda till en god framtid, byggs den på omsorg, inte tvång. Trygghet och undervisning är det som skapar och formar ett tryggt samhälle med trygga invånare. När disciplin speglar rädsla och utbrändhet skapar det inte trygga eller tåliga vuxna, utan ett samhälle där folk dör i förtid på grund av förutsättningarna i fabriken de arbetat i hela livet.

Tändsticksfabriken i Vänersborg under 1800-talet. Image: Okänd.

Slutligen undrar jag hur barnen ska kunna skapa sig en bättre framtid än sina föräldrar utan att lära sig i form av läsning och undervisning. Att jag som mor ser min sons framtid fallera tar kol på mig. Jag vet att han inte kommer kunna forma sin framtid så som han själv vill, jag har gett honom det här livet. Min son kommer varken ha någon slags utbildning eller kraft kvar i kroppen. (Erikshjälpen, 2013.) Genom att veta att det kommer bli bättre, eller att framtiden är ljus, får man mer arbetsvilja, men framtiden efter en barndom av arbete är inte ljus.

Avslutningsvis vill jag som mor säga det tydligt. Inga ord som disciplin eller ansvar kan väga tyngre än ett barns rätt till lärande, vila och trygghet. Jag som mor kan inte längre vara tyst när jag ser min sons barndom och framtid försvinna framför ögonen på mig. Våra barn måste slippa bära vuxenskor. Om vi höjer våra röster tillsammans kan det här äntligen få ett slut. Barnarbetet måste upphöra.