En stor anledningarna till denna brist på hjälp är statens strikta krav och restriktioner (Cederwall, 2019). De vill bara hjälpa en om man med säkerhet kan betala tillbaka den hjälp-summa de har skickat. De bryr sig bara om återbetalningen, inget annat. Dessa krav är helt ouppnåeliga för de fattiga, de som verkligen behöver hjälpen som mest. Hur kan ett land kalla sig humant och modern om systemet diskriminerar de som lider mest? För den som är i mest nöd är inte en person som kan betala tillbaka, utan någon som behöver stödet för att överleva.

I Westerbotten Läns Tidning har det rapporterats om att Skåneland skickar sitt spannmål till London, specifikt Londons hästar (Lindstedt, 2025). Om denna rapport är sann kan man ju undra hur staten prioriterar Londons hästar över våra svältande barn. Borde man inte se till att sitt eget lands invånare blir matade över Englands? Att staten prioriterar den utländska marknaden över sitt eget folk är ju under all kritik ett fullständigt nedsteg som heter duga.

Idag finns ett vanligt påstående som hävdar att de fattiga blir lata och bortskämda om man ger dem stöd. Detta är en ren lögn för man blir inte latare om man får hjälp att överleva. De utsatta kan inte hjälpa att de är födda i fattiga familjer. För det var inte så att alla föds rika och sen så valde några att supa bort alla sina pengar. Nej, utan i majoritetens fall så föds och dör man fattig. Det är alltså inte de fattiga som bestämmer över situationen, utan ett samhälle där de rika ser till att varje beslut gynnar dem på de fattigas bekostnad. Man skyller på detta ryckte för att undkomma det verkliga problemet. När man i själva verket borde öppna ögonen och undra varför samhället är uppbyggt med dessa sociala klyftor.

Det har skett en nödhjälpsfond från staten som började i år (1867) men det märks att den inte är till för att lösa det verkliga problemet utan för att lindra de ytnära. De vill inte ge mer än nödvändigt och fonden används inte för att fixa de grundläggande orsakerna för hungersnöden (Statens offentliga utredningar, 1964). Det är som att lägga förband på ett brutet ben, helt obegripligt. Dessutom använder sig de rika männen denna fond för att tjäna billig arbetskraft, på platser med livshotande förhållanden. Familjerna är i nuläget desperata, männen åker hemifrån för att bygga vägar långt bort från byn och med förutsättningarna återvänder de aldrig hem igen.

Staten sviker sitt folk genom att prioritera hästars magar framför våra barns. De vill inte ge mer än nödvändigt till någon i nöd och definitivt inte hjälpa en döende som inte kan betala tillbaka. Det är en ren skam att bo i detta land. Förstörda familjer med svältande familjemedlemmar och brustna hjärtan. Det finns ingen lätt genväg för staten att fixa denna svalt. De behöver agera, förbättra levnadsvillkoren och göra det ordentligt. De måste förstå att alla är en del av riket och måste prioriteras, inte bara de med pengar i fickan!