Som hemmafru vaknar jag vid gryningen. Jag vet vad som förväntas av mig. På dagens agenda står det att laga mat, sopa och skrubba golv, diska, samtidigt som jag ska ta hand om mina fyra barn. Jag kan inte minnas senaste gången jag fick en stund för mig själv, tiden räcker helt enkelt inte till. Mina barn är absolut underbara och jag älskar dem oändligt, men låt oss vara helt ärliga för en stund, barn är väldigt krävande. Att vara hemmafru kräver inte bara tid, utan också extremt mycket tålamod och förmågan att hela tiden finnas där med känslomässigt stöd. All min energi går till andra, men vem tänker på mig? Jag bär på stort ansvar utan att förvänta mig någonting tillbaka.

Att födas som flicka får inte innebära att livet redan är bestämt. Ett redan utstakat liv för barn begränsar deras kreativitet och möjligheter att få drömma fritt. (Ching, B. 2023) Det är en stor förlust, inte bara för barnen som individer, men också samhällets framtid. Våra barn är framtiden och vi sätter dem i systematiskt förtryck redan i ung ålder. Det är fruktansvärt oroande att detta är normaliserat. Hur kan samhället få vara uppbyggt på detta vis? Vad är det egentligen vi matar in i våra små flickor? Att de endast är dugliga till en viss typ av arbete och inte klarar av lika mycket som män. Begränsningarna för kvinnors utbildning är sociala, inte biologiska. Kvinnor har samma intellektuella nivå som män (wikipedia contributors, 2025) och detta gör det tydligt att framtiden just nu skapas av samhällets förväntningar, inte kvinnors kapacitet.

När mannen får en högre ställning i samhället blir det en tydlig maktobalans. Starka familjer bygger på frivillighet och respekt, inte tvång och underordning. Om kvinnan har en inkomst stärker det familjeekonomin, vilket leder till trygghet.

Att vara singel som kvinna är vanligt (Larsdotter, A. 2024, 7 september). Vad händer då med kvinnan som inte är gift, men som lever i ett samhälle där kvinnor är beroende av män. Eller kvinnan som är gift, men lever i en familj där mannens lön ändå inte räcker till för att täcka familjens behov.

Många har en stark tro på att kvinnans natur ligger i hemmet och att familjen därför skulle hotas av att kvinnan utbildar sig och arbetar. (OECD Publishing, 2019) motbevisar detta och konstaterar att det inte leder till att familjer inte försvagas. Jag skulle också vilja påstå att en kvinna som följer sina drömmar och är bildad utgör sig till att vara en exceptionell förebild för sina barn.

Kvinna under 1800-talet. Image: Digitaltmuseum.se.

Det är också vanligt förekommande att kvinnor utsätts för våld av sin man (Nilsson, R. 2017) eller att mannen dör, lämnar eller blir sjuk. Pengar ger frihet och det kan vara absolut livsavgörande.

En bildad befolkning förbättrar samhällsekonomin och minskar fattigdomen världen över. Kvinnor är väldigt kapabla. Tänk om de fick de verktyg som krävs för att utveckla den potentialen. Då finns en stor chans att många sektorer skulle utvecklas snabbare. Detta skulle i sin tur gynna hela världen, då botemedel på dödliga sjukdomar kan tas fram snabbare och förbättrad vård räddar liv. När fler får tillgång till kunskap blir demokratin starkare. Så, varför vill man då inte att kvinnor ska få tillgång till samma utbildning som män? Kan det bero på att männen känner sig hotade, att anledningen till förtrycket är rädsla. Om man tror att kvinnor inte är tillräckligt kapabla, varför då begränsa dem? Jag tror att männen är rädda för vad som skulle hända om kvinnors potential fick utnyttjas. Om det faktiskt skulle visa sig att en kvinna kan mäta sig med en man, eller till och med bli ännu mer framgångsrik. Förtrycket låter män sätta kvinnor i ett fack som får dem att tro att det är där de hör hemma. Detta gör det enklare att kontrollera dem och låter män behålla sitt ego, sin manlighet och värdighet. Men till vilket pris?

Det handlar inte om att hemmafruar inte ska få finnas. Det handlar om val, frihet, trygghet och att på så sätt kunna bygga ett starkare samhälle och en tryggare framtid.