Ända sedan jag var liten så har min familj haft hästar. Vi har haft allt från 9 hästar till 1 häst och det var en stor del av min barndom att springa runt i stallet. Det kom naturligt att jag började med ridsport och mina föräldrar blev mina tränare. Huvudsakligen min mamma, då hon var så duktig. När hon tränade mig kunde vi båda bli frustrerade. Hon blev frustrerad på att jag inte förstod det som hon ville att jag skulle göra och jag på att hon blev frustrerad. Hon kunde säga saker som “Vad är det du inte förstår” “Rid bättre” “Du måste bli bättre”. Då tyckte jag att det var helt ologiskt att säga sådant istället för att förklara och låta mig göra mina misstag och få känna skillnaden på rätt och fel. Nu förstår jag ju att det var ett riktigt djur inblandat som skulle kunnat tagit skada av mina misstag men det förstod jag ju inte då. Men som jag satt där i det dammiga, illa belysta ridhuset så råkade jag höra hur en annan dotter och mamma diskuterade dotterns ridning likt min mamma och jag (jag vill uppmärksamma att dottern inte var en liten flicka utan runt tonåren). Mamman var inte alls som min. “Det är ingen fara, det tar tid” “Du lär dig snart, det gör inget” och trots att jag kan erkänna att det skulle vara väldigt skönt att höra dem orden så inser jag att den sortens mamma är jag glad att jag inte har. Min mammas hårda skola förberedde mig inför livets hårda skola. Ibland har man uppgifter som man bara måste göra. Vissa saker får man inte misslyckas med för att konsekvenserna är för stora. Självklart menar jag inte att man inte får göra misstag som barn eller att man måste lära sig snabbt, tvärtom. Men när det gäller vissa saker måste man bara göra det och gör man fel så gör man prompt om för att lära sig rätt.

Jag får höra från så många av min familjs bekanta att oj var jag liknar pappa eller gud så lik min mor jag är. Och då, eftersom att jag är uppväxt med min familj så har jag sett dem i sina värsta och bästa stunder. Sprudlande av glädje för att företaget går bra eller träningen ger resultat, men också i stunder av stor förtvivlan efter omskakande nyheter eller när jobbet går dåligt. Och eftersom att jag har bevittnat dessa stunder så tänker jag ju, nej. Nej så vill jag nog inte bli. Men surprise, jag är redan så. Deras utseende ligger i mitt DNA och några av deras vanor tog jag efter redan som ungt barn. Det är försent. Och jag är okej med det. Ibland hör man hur andra föräldrar behandlat sina barn, och jag måste säga att jag är oändligt tacksam för mina föräldrars sätt att uppfostra mig och min bror. Jag har inte längre något emot att efterlikna mina föräldrar, men jag måste medge att jag innerligt hoppas att jag slipper dra ut mina visdomständer.