Trygghet, en stabil äldreomsorg, skola och näringsliv är målet för varje kommun. Men i Staffanstorp tog politikerna dessa värdeord till en annan nivå. För några veckor sedan släppte kommunen en informationsfilm som till viss del jämför “otrygga” Malmö med det nya Staffanstorp.

Filmen börjar svartvitt med att en mamma och hennes barn går förbi några ungdomar i huvtröjor och magväskor med klotter bakom sig. De kastar en burk mot mamman. I bakgrunden hör s ambulans- och polissirener. En mansröst säger: “Många av oss vaknar upp i en stad vi en gång kallade vår hemstad. Men utvecklingen med otryggheten och utanförskapet har gjort att många känner sig förlorade eller vilsna i sin stad”.

Familjen ses därefter packa kartonger för att flytta till Staffanstorp och filmen får färg igen. Väl i Staffanstorp finns glada och hjälpsamma personer, alla vita. Även butiksägaren som egentligen har invandrarbakgrund är vit i filmen. “Det finns kommuner där tryggheten, äldreomsorgen, skola och näringslivet verkligen fungerar. Där invånarna är stolta över sin kommun.” Filmen avsluta med orden: "Staffanstorp, så som resten av Sverige också borde vara".

Så klart att unga med invandrarbakgrund som ser filmen tänker att de inte är välkomna i Sverige. För ärligt talat, inte ens jag som är född i Sverige, men muslim med rötter från utlandet, känner mig välkommen efter att har sett filmen. Att få se ett helt vitt samhälle och få höra att “så borde hela Sverige se ut” får mig att känna mig oönskad. Som att den perfekta och trygga staden som är idealet, är en stad utan folk som ser ut som jag. Som att mitt ursprung är anledningen till att förorterna ser ut som de gör.

Men jag säger nej! Nej, det är inte mitt fel. Felet är det systematiska förtrycket och fördomarna som vi invandrare får uppleva, alla samhällsstrukturer som exkluderar oss. Felet är allt hat vi får och alla bristfälliga skolor som vi har. Felet är den ökade rasistiska ideologin och normaliseringen av den.

Men filmen har också väckt protester. Den socialdemokratiska politikern Torbjörn Lövendahl i Staffanstorp har sagt att det är en politisk propagandafilm och inte en informationsfilm.

Ungdomsorganisationen Hela Malmö gjorde en egen film som börjar på samma sätt som kommunens film med mamman och barnet som går förbi ett gäng med ungdomar, men därefter börjar de fyra ungdomarna presentera sig själv och sina tankar och mål kring framtiden. De säger att deras film ska visa att de är på riktigt och använder sig av hashtagen #viärpåriktigt.

Staffanstorp har även röstat ja till slöjförbud för barn i förskola fram till sjätte klass, ytterligare ett tecken på “drömmen” om hur Staffanstorp ska se ut, ett polariserat och segregerat vitt, politiskt högervridet område.

Filmen har blivit hyllad på nätet av en viss sorts människor, samma människor som har en väldigt fientlig syn på vilka som hör hemma i Sverige. Deras inställning till folk som enligt dem inte är “svenskar” är tydligt. De som hyllar den främlingsfientliga filmen kan inte klassas som annat än rasister.

Det skrämmer mig att vissa människors hat gentemot förortsborna kan vara så starkt att de vill göra Sverige mer segregerat än vad det redan är. Kriminaliteten är till stor del ett resultat av utanförskapet, och det utanförskapet vill de ansvariga bakom Staffanstorpsfilmen spä på och stärka. Ser inte rasisterna att de bara förvärrar problemet? De vill ha fler poliser och strängare straff. När vi säger att lösningen är mer komplex än så, lyssnar ingen. Vi behöver bättre skolor, bättre förebilder, mer satsningar på kultur i förorterna och bättre integration, inte fientlighet.

Videon som Staffanstorp släppt är en kränkning mot Malmö och mot alla förorter i Sverige, men en ännu större kränkning mot dem som bor i Staffanstorp och inte delar den människosynen. Så om politikernas tanke var att marknadsföra Staffanstorp i sitt nuvarande “invånarskick” så misslyckades de totalt med tanke på allt negativt som förknippas med Staffanstorp på grund av filmen.

Och om tanken var att avskärma “sådana” som ser ut som jag så har de misslyckats totalt, för innan visste jag inte ens om Staffanstorps existens. Men efter att ha sett filmen är jag väldigt intresserad av att bosätta mig där i framtiden och även arbeta med mångfald och integration.