Klockan är 12:30 på en tisdag. Pratet runt mig är högt, men mina öron är vana. Lukten av bakverk sprids som en löpeld i cafeterian. Ljusstyrkan är smått för starkt för mina ögon på grund av solens strålar. Mängden människor påverkar värmen och det börjar kännas lite för varmt i min varma tjocktröja, men det ignorerar jag. Framför mig står Haffez Rezai. Vi hälsar artigt på varandra och sätter oss ner vid ett bord i ljushallen. Han börjar med att intervjua mig med väl uttänkta frågor som innehåller följdfrågor. Sedan är det min tur. Till och börja med berättar han att han heter Haffez Rezai, fyller 17 år i november och kommer ifrån Iran.

Min första riktiga fråga handlade om vad han gjorde på fritiden, för att komma in i intervjun.

Han svarar, “På helger hänger jag mycket med vänner eftersom jag inte mår bra av att vara ensam på grund av psykisk ohälsa”.

Medkänslan hugger till i hjärtat på mig. Jag ger en stödjande blick, men vill inte verka vara för nyfiken. Psykisk ohälsa ska inte vara tabubelagt, men i Sverige är man väldigt ofta privat av sig, därför kommer det som en reflex att jag inte frågar om det. Jag uppmuntrar därför bara hans umgänge med vänner. Nästa frågan är om vad som är roligast att göra på fritiden. Även här nämner han sina vänner igen, vilket får mig att känna mig varm i kroppen. Samtidigt måste jag få mer innehåll till artikeln och väljer att omformulera frågan till vad som är roligast att göra med vännerna. Han svarar att de mest håller på med sociala medier och kollar på film.

Härnäst försöker jag rikta in mig på framtidsplaner genom att fråga honom om fritidsaktiviteter. Följande berättar han om hans gymmande. Han har gjort det ända sen han kom in på sitt nuvarande boende. Där finns det ett litet gym som alla på boendet får använda. Han berättar även om sitt intresse i att träna MMA. Det är en sport där man boxas och sparkas i en ring. Han höll på med det ett tag och började överväga en framtid inom det, men tyvärr krossades den drömmen när han ramlade och skadade sitt ben. Benet var tvungen att opereras på grund av det.

Det här låter väldigt tragiskt och jag frågar hoppfullt om han har någon annan plan för framtiden.

Han skiner upp lite och svarar, “Jag vill plugga hantverkslinjen för att kunna utbilda mig till frisör.”

Sedan berättar han om att han kanske skulle kunna plugga vidare till att bli tatuerare sen. Haffez behöver inte lång tid att tänka fram svaren på frågorna, vilket gör att det låter som han har det planerat. Det här får mig verkligen inspirerad. Trots motgångar kan man faktiskt utveckla sina drömmar.