För det första så lever arbetarna idag trångt i enkla och dåligt bebyggda hyreshus. Flera familjer kan dela på ett enda rum. Sängarna används dygnet runt där de som har nattarbete använder sängen under dagen och de som har dagsarbete under natten. I slummen lever familjer mycket ohälsosamt och sjukdomar sprids snabbt menar (Stockholmskällan, 2025). Människorna i dessa områden kräver förändring och bättre bostäder!

För det andra, medan medelklassen och överklassen flödar i pengar och ökar sina rikedomar, så lever arbetarna under svåra arbetsförhållanden i fabrikerna. Deras arbete präglas av låga löner och en konstant farlig arbetsmiljö. Maskinerna i fabrikerna leder ofta till skador för de anställda och i värsta fall även dödsfall. Många arbetsplatser är också högljudda vilket gör att de anställda måste läsa på varandras läppar för att ens kunna kommunicera med varandra (Ryyty, 2025). Arbetarna behöver säkrare arbetsuppgifter, högre löner och en allmänt tryggare arbetsplats.

Många påstår att staten har gjort ett försök till att förbättra den svåra situationen. För ett tag sedan, i mitten av 1800-talet skapades "Stockholms särskilda sundhetsnämnd" som skulle fokusera på att förbättra hälsan och renhållningen i landet. Myndigheten skapades på grund av den hemska kolerapandemin. År 1864 fick nämnden en allt större makt. Senare, år 1878 stiftades en ny hälsovårdsstadga eller en ny lag. Efter det får hälsovårdsnämnden det nya ansvaret över landets hälsa (Stockholmskällan, 2025). Visst kan detta anses som ett försök till att staten börjar ta problemen på allvar? Men samtidigt, i väntan på nya nämnder, myndigheter och lagar så är det fortfarande människor som lever och dör i misär. Om vi ska agera, så är det dags nu!

För det tredje och sista, människor som lever bland dålig hygien anses inte längre endast vara oanständiga utan också livsfarliga. Människors vardag präglas ständigt av sjukdomar och död, främst genom koleran. Dessa människor lever i smuts, fattigdom och otillräckliga bostäder påstår (Andreasson, 2009). Dessa människor dör en efter en i olika sjukdomar. Många dör i kolera och tyfus, men ännu fler i undernäring och lunginflammation. Enligt (Ryytty, 2025) berättar Liverpools statsvetare om en utsatt stor familj som han tidigare hälsat på. Hemma hos familjen låg nästan alla hemma sjuka och smittade varandra vilket skapade problem för hela familjen. Detta är bara EN familj av alla de utsatta som lever under hemska förhållanden. Statsvetaren berättar också om platser han besökt där ruttnande matrester och djuravföring täcker gatorna. I Manchester dör var tredje spädbarn och medellivslängden är bara sjutton år. Är detta det pris vi måste acceptera för att få en industrialisering?

Det är inte längre bara en siffra eller statistik vi pratar om- utan verkliga livsöden. Det är dags att ta tag i problemet och se vår plikt som medmänniskor. Mitt förslag är att vi måste börja med det mest grundläggande, vi bör rena och trygga befintliga bostäder, bygga nya bostäder, förbättra hygienen samt skapa rimliga arbetsvillkor genom protest och sammankomster. Vi ska bygga upp ett bättre liv för alla medborgare! Det är vårt gemensamma ansvar att tillsammans skapa förändring för framtida generationer!