För det första så läker dessa metoder inga sjukdomar, snarare skapar de stress och trauma. Fastbundna händer tills handlederna bultar av smärta och snurrar tills man förlorat medvetandet. Även fysiska skador uppstår efter de brutala metoderna som pågått nämner Robb-Dover (2025). Dessa metoder har till större del negativa effekter hos vårdtagarna istället för positiva och de kallas för behandling. Att låsa in en sjuk människa i en mörk kista ensamma kommer att skapa ett dåligt minne för resten av livet, detta kommer inte ge en lugnande effekt snarare motsatsen. Dessa behandlingar utförs med tvång och i de flesta fall har patienterna ingen rätt att säga emot.

För det andra används dessa beteenden utan någon form av vetenskap bakom dem. Det finns ingen forskning som tyder på att detta ska fungera långvarigt (Lindqvist, 2025). Behandlingarna används på mentalt sjuka patienter som att de vore experiment. Om man ska gå tillväga på detta vis måste det finnas bevis för att de har positiva effekter. Att kasta runt patienter till olika kammare där dessa fasansfulla metoder tar plats och endast en av dem ger positiv effekt är ren dårskap. Istället för att forska på människor som redan är i behov av hjälp och som lider dagligen bör mer forskning om hur hjärnan fungerar tas fram och funderar på mer långsiktiga behandlingar.

Vi måste forska mer om ämnet för att få mer kunskap. En fungerande behandling kommer aldrig komma fram om man inte testar dem i praktiken. Vi måste ta reda på vad dessa behandlingar har för effekter, hur människans psyke fungerar för att kunna utveckla kunskaperna om psykiatrin. Dessa behandlingar är försök till att bota de sjuka patienterna men vi försöker att ta fram de bästa. Behandlingarna utförs för att kunna snabba på utvecklingen så vi effektivare kan hitta de bäst fungerande botemedlen och behandlingarna.

Till sist kommer patienterna aldrig att bli en del av samhället igen om det fortsätter på detta viset. Det livet de lever är de till stor del av tiden påverkade av narkotika (Sanner, 2009). Att tvinga i vårdtagarna olika typer av narkotika för att de ska fungera som vanligt är inte så att man återfår sitt psyke. De får ingen utbildning om hur samhället fungerar och de placeras i en roll som patient. När man spenderat flera år av sitt liv inne på sjukhus börjar man glömma bort vardagliga sysslor eftersom att livet på sjukhus är annorlunda från livet i staden. Utbildningar om hur vardagslivet går till bör vara en självklarhet för att förbereda vårdtagaren på ett liv i samhället igen. De blir även kallade "Dåre" som bidrar till att de inte syns som en vanlig medborgare längre. Detta är inte hur människor i behov av hjälp ska bli behandlade. Bara för att dessa människor lider av en svår sjukdom bör de inte bli sedda som mindre värda än andra.

Avslutningsvis så är detta inte rätt eller mänskligt på något sätt. Dessa behandlingar leder inte psykiatrin vidare snarare baklänges. När man kommer till ett hospital ska man inte återvända med fler skador än vad man redan hade. Människorna som genomgår behandlingarna måste kunna återgå tillbaka till sina vanliga liv. De har lika mycket rätt till att arbeta, ha familj och bli sedd som en person som alla andra i samhället. Så istället för att enbart se de som patienter bör man kolla på dem som människor i behov av hjälp.