Jag bor i Sverige, men mitt arbete finns i Österrike. En gång i månaden flyger jag till Wien för några intensiva dagar. Sedan återvänder jag till lugnet i norr.

Två rytmer

I Sverige lever jag i ett långsammare tempo. Morgnarna börjar i tystnad, ofta med dimman över sjön och ljudet av fåglar i skogen. Arbetsdagarna är tydligt avgränsade, och fritiden är just det – fri. Här finns tid att andas.

I Wien är allt annorlunda. Staden sjuder av liv; spårvagnarna ringer, caféerna fylls redan på morgonen och tempot ökar så fort jag kliver ur flygplanet. Under mina arbetsdagar där går allt snabbt: möten, beslut, samtal. Jag byter språk, tempo och tillvaro.

Att leva i två rytmer har lärt mig att skifta fokus – att snabbt växla från stillhet till rörelse, från ensamhet till intensitet.

När världen stannade

Pandemin blev en prövning för det här sättet att leva. Gränser stängdes, flyg ställdes in och varje resa blev ett osäkert projekt. Jag testades flera gånger inför varje flygning – före avresa, efter ankomst, ibland mitt under vistelsen.Flygplatserna var tysta och nästan tomma. Munskydd, avstånd och desinfektionsmedel blev en del av vardagen. Att resa, som tidigare varit en självklarhet, kändes plötsligt som ett privilegium.

Pandemin lärde mig tålamod – och tacksamhet. Den visade hur snabbt världen kan förändras, men också hur mycket man klarar när man måste.

Mellan två hem

Ibland känns det som att jag lever två liv. Ett i Sverige, där tystnaden ger mig ro, och ett i Wien, där möten och idéer håller mig vaken långt in på kvällen. Jag saknar ofta något av det ena när jag befinner mig i det andra.

Det här livet kräver planering, men också förmågan att släppa kontrollen. Förseningar, inställda flyg, missade samtal – det händer. Samtidigt får jag se världen ur två perspektiv, leva i två kulturer och uppskatta båda.

Jag har förstått att hem inte alltid är en plats. Det är snarare en känsla – en rytm man bär med sig, oavsett var man befinner sig.

Att leva i rörelse

Kanske är det just i rörelsen mellan platser som livet känns som mest verkligt. Att stå mellan språk, mellan landskap, mellan himmel och jord – där någonstans finns friheten.

När planet lämnar KPH och stiger mot molnen vet jag att jag snart byter värld igen. Från skog till sten, från tystnad till ljud. Och varje gång tänker jag samma sak: jag lever inte mellan två länder – jag lever i båda.