På ett möte med min förälder och min lärare så fick jag reda på att jag skulle på ett dyslexitest. Det var jättemånga tester som jag behövde göra under två besök. Jag fick läsa orden som kom upp på skärmen så snabbt jag kunde, kolla på bilder och berätta vad de var för något, lyssna på text och sedan skulle jag svara på frågor, Sen så fick man pauser ibland.

Dyslexi innebär svårigheter med stavning och läsning, och när man läser kan bokstäverna hoppa runt. Jag brukar gå till en extra lärare och få extra hjälp med till exempel svenska och ibland NO, förut i matte. På min skola fick jag en egen ipad så jag kan lyssna på olika böcker, till exempel SO, NO, läseböcker och sånt. Serier är oftast lättare att läsa än kapitelböcker för att de har mindre text.

Varje vecka kollar vi i klassen på Lilla Aktuellt. Ett avsnitt i vår handlade om dyslexi. Det är så att man i nationella proven i sexan inte får använda uppläsningsmedel, även om man har dyslexi eller inte. Jag tycker att det inte borde vara så. Jag har nationella proven nästa år.

Efter att jag fick min diagnos kände jag att det var mycket lättare att förstå varför det blev fel i stavningen eller att jag ofta läste fel. Dyslexi är inget du kan bestämma att ha eller inte ha, så du behöver inte ge upp även om du har dyslexi.