Det som en gång var en självklar del av vardagen att känna sig hemma på gatorna har nu ersatts av rädsla och en ny känsla av utanförskap. I en tid när samhället är i kris kämpar vi med att hitta vår plats, samtidigt som vi försöker hålla fast vid hoppet att leva i trygghet efter många år levnad under krig.

Livet känns inte som innan, det har skapats en rädsla, en ny känsla av utanförskap, en ny Rädsla när du går på gatan, en ny känsla av att inte få höra till. Jag minns, det var en eftermiddag den fjärde februari, solen började sakta försvinna bakom, och för mig som invandrare i Sverige, var det ännu en vanlig dag. Men när nyheten nådde mig om masskjutningen på en skola i Örebro, förändrades allt. Det var en chock som skakade om mig på djupet, men också något som inte gick att skaka av sig. Det kändes som en ny verklighet, där vi inte bara förlorar en känsla av trygghet, utan också en grundläggande del av vår mänskliga existens.

Jag var inte där. Jag kände inte de drabbade. Men nyheterna påminde mig om en mörk och osynlig skugga som jag känt börjat växa sig starkare i samhället, en rädsla som nu var påtaglig även för oss som valt Sverige som vårt hem. För varje gång något så tragiskt händer, känner vi oss allt mer utanför, som om vi plötsligt inte hör till. De här känslorna av tillhörighet som är en del av livet gick förlorade när nyheten om skjutningen sprakar till genom TV-sändningen.

Som invandrare har jag alltid känt en osynlig barriär. Ett slags gränsdragning där vi är mer medvetna om vår annorlundaskap än de som har vuxit upp här. Men det var inte alltid så. Innan tragiska händelser som dessa fanns det en oskriven överenskommelse, en tyst förståelse om att vi i Sverige delar samma trygghet, samma rättigheter. Men efter varje skjutning, varje våldsdåd som skakar om landet, skapas en ny fruktan, och osäkerhet som sprider sig i oss alla. För oss invandrare kan det kännas som om världen nu tittar på oss med andra ögon. "Kommer vi vara trygga här?" är en fråga som många av oss nu ställer oss, både när vi går på gatan, till skolan och jobbet.

Vi som kom hit för att undkomma krig och förföljelse, vi som valde Sverige för dess löften om fred och säkerhet, står nu mitt i en annan form av konflikt. När vi flydde våra hemländer, där bomber föll och våra liv var i ständig fara, var Sverige vår fristad, vårt löfte om en tryggare framtid. Vi kom hit för att leva i ett land där vi kunde bygga upp våra liv, där vi inte behövde titta över axeln av rädsla varje gång vi gick utanför dörren. Vi drömde om friheten att vara oss själva utan att vara rädda för vad morgonen kunde föra oss till. 

Och just därför gör det så ont när tryggheten skadas här. När våldet hittar in på en skola, på en plats där vi bara vill lära och leva. För då känns det som om även drömmen om ett tryggt liv i Sverige skakas i grunden.