Jag börjar se mina väninnor och kvinnor runt omkring mig kräva förändring, men varje steg möts av motstånd. Vi får inte rösta, vi är inte myndiga och vårt liv styrs av män. Samhället stoppar oss från rättigheter. Männen säger att vi är försvaga, för känslosamma och för olämpliga. Vi som kvinnor bestraffas som omyndiga. En kvinna som jag inte får fatta mina egna beslut om mitt liv, mina pengar eller min egen kropp. Det är svårt att vara fri som kvinna när vi står under mäns förmyndarskap-först vår far och sedan maken.

Varje dag vaknar jag och vet att dagen kommer bli lika tung, mörk och jobbig som det brukar. Jag känner aldrig lyckan. Att vara en omyndig kvinna är att leva som fånge i mitt egna hem, bunden av lagar skrivna av män. Jag arbetar hårt varje dag för att kunna nå upp till pressen som ligger tungt på mina axlar. Min lön för mitt hårda arbete går till någon annan, mitt arv förvaltas av en annan, hela mitt liv bestäms av en annan. Men värst av allt jag förväntas tiga, att acceptera, le medan jag varje dag förminskas, att böja våra huvuden och kalla fängelse för trygghet.

Kvinnor är omyndiga (arenagruppen, 2025)

Jag arbetar varje dag för att hålla allt med livet. Men ändå så räknas inte mitt arbete även fast jag bär hela samhället på mina axlar. Nu talar jag för mig själv och de flesta kvinnor i min närhet. Vi tar hand om allt från att laga mat,tvätta kläder, vårda barnen och ta ansvaret för hela hushållet. Detta är slit utan vila. Männen kommer hem från en tuff dag på arbetet. Där har han fått lön och träffar sina arbetskamrater. Efter arbetet kommer han hem till ett varmt och nystädathushåll med mat på bordet. Männen arbetar och får ut lön på det, men kvinnors arbete är lönlöst. Vi förväntas tiga som om vårt arbete vore vår naturliga plats i livet. Att vara instängd i samma rutiner varje dag, att sitta på mina knän och skrubba upp all skit är i detta Sverige min naturliga plats. Jag anser att mitt slit är osynligt därför är det som mest nödvändigt.

Om jag skulle lägga ner mina händer skulle hushållet falla samman. Vi arbetar lika mycket som vanligt arbete men får inte ut något värde på det. Att kväva allt och samtidigt förneka vårt värde är inget annat än djup besvikelse och förtryck.

Nilsson, T (2021 november).

Vissa män säger : Vad är det kvinnor klagar på? Ni får vara hemma och ta det lugnt medans  männen är ute och försörjer er.

Men detta anser jag inte är sant. Det handlar om att det är ett arbete. Vi är inte hemma och tar det lugnt utan arbetar tills andan är slut. Utan kvinnors obetalda arbete skulle det så kallade "lönearbete" inte vara möjligt.  Vi lagar den maten som ger kraften till arbetet, vi tar hand om barnen. Utan kvinnornas arbete skulle lönen gå till att anställa en barnflicka eller en städerska som kostar pengar. Detta hemarbete håller samhället uppe även fast ingen vågar säga det högt. Vi får ingen lön, inga rättigheter och inget erkännande. Det är inte arbetet som saknas utan viljan att se oss som jämlika. Männen kallar sig försörjare medan de i själva verket lever på kvinnans arbete.

Tjärnlund, N. J. (2024).

Jag vill få världen att förstå att hela arbetet räknas. Kvinnor är inte skapta för att leva instängd mellan hemmets väggar som tysta skuggor. Vi vill gå ut i det fira, möta människor och känna våra egna pengar på arbetet dagen går till. Framför allt kräver jag att få bli myndig, få rösta och få äga det vi offrar våra dagar och liv åt. Samhället förnekar halva sin befolknings rätt. Vi arbetade lika mycket. Vi kvinnor bär hemmet, familjen och samhället på våra axlar. Nu höjer jag rösten, vi är förenade med kraft som inte längre kan ignoreras. Detta arbete måste räknas - och vi måste räknas!

Kvinnor är omyndiga (arenagruppen, 2025)

Tjärnlund, N. J. (2024)