Han sa: ”Jag har sökt hundratals jobb. Jag får inte ens ett nej längre. Det är bara tyst. Vet du hur svårt det är att vara jag? Att heta Mohamed, bo i Rinkeby – och ändå försöka tro på framtiden?”. Han sa att han funderar på att byta namn. Och bostadsadress. För att ha en chans. ”Man blir stämplad direkt som kriminell. De ser inte mig. De ser bara vem jag är på pappret.” 

Och han är inte ensam. Jag träffar unga varje vecka som bär på samma frustration. De är drivna, de har ambitioner, de vill bidra. De längtar efter ansvar, efter att få vara med. Men gång på gång möts de av slutna dörrar. Järvaveckans senaste rapport – framtagen med PwC – bekräftar det här. Fördomar i rekryteringsprocesser ökar. Personer bedöms utifrån namn, område, språk och religion – inte potential. Vi pratar om kompetensbrist i Sverige. Men sanningen är: vi har ett mycket större problem. Vi ser inte unga i områden som Järva som ens kompetenta. Och det är där vi måste börja. När jag frågade över 340 unga i Järva vad som krävs för att känna hopp om framtiden, svarade de allra flesta: ”Ett jobb.” En chans att få visa vem man är. Vad man kan. Att få växa, bidra och bli en del av samhället – på riktigt. I dag är det inte kompetens som avgör vem som får ett jobb – utan postnummer, namn och vem man råkar känna. Den svenska arbets- marknaden är långt ifrån jämlik.

Vi har skapat ett samhälle där unga lär sig att dölja sig själva – för att bli accepterade. Och vi kallar verkligen detta för integration. Det här är inte bara ett slöseri med talang. Det är ett svek. Mot våra unga. Mot den framtid vi påstår att vi vill bygga. PÅ BRIGHTSTEP SWEDEN ser vi varje dag vad som händer när unga får en ärlig chans. När någon ser dem. Lyssnar på dem. Tar dem på allvar. Då syns potentialen. Talangen. Viljan att bidra – allt det som svenskt näringsliv säger sig behöva. Men för att det ska bli verklighet måste vi börja med att verkligen se de unga, lyssna på dem – och framför allt tro på dem. Vi är många som gör vad vi kan – men det räcker inte. Det krävs att vi alla – politiker, arbetsgivare, vuxna – tar ansvar. Vi måste sluta prata om unga i Järva, och börja agera med dem. De är inte problemet. De är framtiden. Men bara om vi ger dem möjligheten att få vara det.