Det här är historian om hur Anne och Helene flydde ifrån Estland och hur morbror Ats blev inkallad till sovjetiska militären och hur Ats flydde ifrån militären, Men också hur Helene behövde lämna sin familj. Och hur Estland förnedrades genom åren och hur sovjet försökte ta bort estniska kulturen.
Det är höst och himlen är grå. Det börjar småregna medans vi sitter på bussen. Vi blir tvungna att gå genom regnvädret för att sedan ta oss till Martins mormors hus. När vi kommer fram möts jag av ett väldigt livligt hus som är fullproppat med gröna växter och blommor som verkligen ger huset en glad och lite mysig känsla. När vi kommer in möter jag Anne, hon är trevlig och bjuder oss på bullar och te. Vi sätter oss ner vid ett vitt, runt bord med en liten fotogenlampa i mitten av bordet som lyser up rummet vi sitter i. Hon tar fram en låda med ett par papper och en text som hon har förberett i förtid för att hjälpa henne och komma ihåg. Bortsett från historierna hon berättar för oss känns hon som en ganska glad och trevlig person som är mycket välkomnande. Medans vi väntar på att mitt te ska svalna ber vi henne och berätta om alla möjliga frågor hon kan svara på.
Trots dom traumatiska händelserna hon har varit med om tycks hon inte komma ihåg mycket. Hon hade knappt hunnit fylla fem år innan hon tvingades att fly och minns nästan bara dom historier hennes mamma har berättat om. Till hjälp använder hon bilderna som hon har förberett för att berätta historien om hennes mamma och familj under krigstiden.
Estland hade blivit ockuperat av två olika stormakter under andra världskriget, först blev Estland ockuperat av Stalin som tillhörde den Röda armén. Året var 1939 och Sovjet arbetade tillsammans med Hitler för att gå emot resten av Europa. Tyskland och Sovjetunionen hade kommit fram till en överenskommelse om att Tyskland skulle få ockupera Polen och Sovjet skulle få dom baltiska länderna. Detta var en av dom tre ockupationer som skedde för Estland under andra världskriget. 1940 inkorporerades Estland tillsammans med Litauen och Lettland in i Sovjetunionen trots dom löften om självständighet som hade givits av Sovjet. Som tur var hade Anne och hennes mor, Helene Walldin redan flytt från Estland med hjälp av flyktingbåtar som färdades över Östersjön till antingen Sverige eller Finland.
Tyvärr hade inte alla i Annes familj lyckats fly från Estland i tid. Anne hade nämligen en hel del morbrödrar och två av dom blev kvarhållna i Sovjetunionen då två av dessa bröder till Helene hade militäriska kunskaper. Dom två morbröderna hade sen länge tjänat i den Estniska armén och blev därför omplacerade och skickades för att kriga åt Sovjetunionen. År 1941 vände sig Tyskland emot Sovjetunionen och gick till attack, under den här tiden uppstod problem i organisationen i Sovjetunionen vilket gav den äldre morbrorn en chans att lämna kriget och fly från Sovjetunionen. Tyvärr hann inte den yngre morbrorn fly och när nyheterna att hans bror hade flytt från sin plikt kom fram var det han som fick straffas. Den yngre morbrorn skickades till ett fängelse som resultat av att brodern flydde, fängelset låg i Sibirien som var känt för det oerhört kalla klimatet.
Anne berättar också för oss att det var på grund av flykten som hon aldrig faktiskt fick lov att träffa många av sina morbrödrer. Vissa av dom hade helt enkelt inte flytt till Sverige utan valt att åka till Finland istället eftersom det var en kortare och mindre riskabel resa, däremot visste dom att Finland också var närmare till Sovjet och var troligen näst på tur att bli ockuperat. Att hon aldrig kunde träffa många av sina familjemedlemmar är något som Anne verkligen ångrar, det betydde att hon bara skulle kunna få höra hennes mammas beskrivningar om hennes bröder men aldrig få se dom och lära känna dom. Men det är inget som har kunnat hindra henne från att leva ett lyckligt liv här i Sverige.
Trots att Anne aldrig fick chansen att träffa sina morbröder öga mot öga så lyckades ändå Helene hålla kontakten med sina bröder under kriget med hjälp av brev. Däremot om man ville skicka information som inte kunde läsas av Sovjetunionen var man tvungen att hitta sätt att skriva mellan raderna.
Ett exempel var när den yngste morbrorn till Anne skulle fly från det sibiriska fängelset. Anne berättar för oss att ingen förutom morbrorn hansjälv visste exakt vad som hade hänt och att vi borde ta det hon säger med en nypa salt.
Ats som var den yngsta brodern har även en egen historia
Ats föddes även i hapsaullou då han var den yngsta brodern i familjen
Bland annat men han flydde inte med Anne och Helene.
Och tillsist blev han rekryterad av sovjet unionen som förde in många estländare för att göra hårda jobb såsom att bli kallad till fronten. Men Ats avskydde sovjet ifrån första början så några dagar efter försökte han fly , men han blev hittades av ryssarna så han blev skickad till ett sibiriskt fängelse, Då han var där i 15 år tills han flydde.
Det var en mörk vinterdag han flydde Sibirien militären kom och letade efter honom direkt när dom märkte att han var borta villket gjorde att han behövde gömma sig eller gå på mot Finland där han var trygg. Han fortsatte och gömde sig mot militärens hundar som letade efter honom konstant, en av hans gömm tekniker var att gå ner i det kyliga vattnet och ta ett vasstrå och andas genom vattnet som en snorkel. Detta kunde han inte göra förlänge eftersom att han blev så kall. Dena teknik räddade Hans liv många Gånger, men han fick tyvärr många köldskador villket var ganska allvarligt.
Efter många dagar av vandring nådde han äntligen Finland där han kunde få hjälp att ta sig till Sverige . Han mötte vänliga människor som trodde på hans historia och erbjöd honom skydd och sedan kunde han komma till sverige.Helenes yngsta bror kämpade även för att bygga upp ett nytt liv för sig själv.
Då han skaffade en familj. Han flyttade även tillbaka till Estland efter det.Han levde ett bra liv men han pratade inte så mycket om händelserna som skede och vad han övderlevde men han fick ändå många kylskador med flykten villket efekterade honom en del.
Anne berättar för oss att han pratade sällan om händelserna som skede för honom.
I slutet av det andra världskriget tog Sovjetunionen tillbaka makten över Estland och valde att släppa vad Anne kallade för ”järnridån. Detta betyde att gränserna skulle nu vara kraftigt bevakade och alla som försökte och lämna landet skulle skutas direkt. Trots detta var det många estländska människor som försökte att komma undan Sovjetunionens hårda behandling. Under den första ockupationen år 1939 flydde runt 40000 människor från landet men under järnridåns tid var det nästan ingen som vågade försöka lämna landet.
1991 blev Estland äntligen fritt från Sovjetunionens styre.
Anne berättar också att hon än idag känner ett visst obehag när det gäller Ryssland och att åka tillbaka till Estland.
”Rädslan och hatet som fanns då finns fortfarande kvar”
Hon menade att hatet kunde vara i flera generationer och att det var omöjligt och bara glömma allt efter vad som hade hänt.
Innan vi visste så vard det redan becksvart ute och klockan var snart sex. Vi hjälpte Anne med disken från vårt fika och sen tackade vi henne för intervjun och sa farväl.
