Folke struntade i att göra läxorna när han inte fick rätt stöd för sin dyslexi. Mina pluggade flera timmar – men ändå fastnade inte kunskapen. Men ett skolbyte och en duktig specialpedagog kan ibland ändra allt.

Mina och hennes fyra år äldre bror Folke har båda dyslexi. Men de har haft helt olika sätt att hantera sina svårigheter. Mina är noggrann och ambitiös, men redan i första klass märkte hon att hon ändå halkade efter. De sex åren på låg- och mellanstadieskolan i Stockholmsförorten där familjen Forshed bor har för Mina varit en hård kamp för att hålla samma nivå som klasskompisarna.

– Jag har suttit i fem timmar och pluggat in engelska glosor och de andra säger att de inte öppnat boken. Ändå får de alla rätt. Det känns orättvist att jag sitter och kämpar jättelänge och de får allt gratis.

Så här i efterhand har hon inte haft så mycket nytta av all möda. När hon städade sitt rum en gång så hittade hon en gammal lapp med engelska glosövningar till ett prov som hon haft alla rätt på.  

– Jag testade mig själv genom att hålla ett finger över de engelska orden så att jag bara såg de svenska. Jag kunde inte en enda glosa. Men det är så jag gör – pluggar jättemycket tills jag kan alla glosor två gånger i rad. Då går det bra på provet, men efteråt glömmer jag allt.

Mina fick sin dyslexidiagnos i tredje klass, var en lättnad på ett sätt, men gav samtidigt en jobbig känsla av att vara annorlunda. Ingen annan i klassen hade samma problem som hon.  

FAKTA/DYSLEXI

Folke, som gick på samma låg- och mellanstadieskola som sin lillasyster, fick sin diagnos först i femte klass. När det blev för tufft i skolan struntade han helt enkelt i läxorna och ägnade sig i stället mer åt sitt fritidsintresse – dataspel. På så vis har han fått ett visst försprång i engelska, som han inte haft samma problem med som Mina.

– Det är en dum strategi att träna jättemycket på glosor. Om de inte har rätt metoder på skolan så får man väl visa det. Ibland måste man bara säga att det får vara nog.

Bilden ovan visar typsnittet Dyslexia, framtaget av brittiske designstudenten Daniel Britton. Han har själv dyslexi och ville med typsnittet visa sina kurskamrater hur det känns för en dyslektiker att läsa en text.

Förändringen kom när Folke bytte till en skola, där det fanns mycket kunskap om dyslexi. Och en driven specialpedagog.

– Det är hon som driver igenom allt, att vi ska kunna använda alternativa hjälpmedel, att alla ska ha en egen dator och att stödprogram för dyslektiker ska installeras. Man får gå hos henne en gång i veckan eller fler gånger om man behöver. Hon är jättebra och väldigt kunnig.

Efter att han börjat på den nya skolan blev Folke medveten om sina rättigheter som dyslektiker. Till exempel att lärare ska bortse från stavfel när de rättar ens prov. Att kunna läsa och stava obehindrat var inte längre första prioritet. Med rätt hjälpmedel har Folke ändå kunnat hänga med i undervisningen och kommit in på sitt förstahandsval på gymnasiet.

– När jag kom till högstadiet hade jag jättedåligt självförtroende och trodde aldrig att jag skulle klara skolan. Nu tycker jag att skolan är rolig. Eller i alla fall mer rolig än tråkig.

Mina har också fått byta till samma skola som Folke gått. Hon har bara varit där i en vecka men har en bra känsla i magen.

– Jag vill ha en nystart och jag känner på mig att det kommer att bli bra.

Dyslektiska elever  ska få det stöd de behöver för att ha samma förutsättningar som andra elever. Det framgår av Skollagen. Trots det har syskonen Folke, 16, och Mina, 12, gått fem år i en skola där de inte fått någon hjälp alls för sin dyslexi.

Statistik, Skolverket: Så många specialpedagoger är behöriga, https://orbit.mobilestories.se/?open=http://www.skolverket.se

Dalarnas Tidning: Fler specialpedagoger höjde betygen, https://orbit.mobilestories.se/?open=http://www.dt.se

Ekot: Stor brist på behöriga pedagoger https://orbit.mobilestories.se/?open=http://sverigesradio.se