De beskrivs ofta som vanliga och trevliga. Ulrika Hammarin ser en mörkare sida av männen som begår "virtuella våldtäkter" på nätet. 

”Mycket ung hora sökes.” Mannen som skrivit annonsen gick inte att spåra. Men när arbetet känns tröstlöst plockar sexbrottsutredaren Ulrika Hammarin fram den ur skrivbordslådan. 

– Den påminner mig om varför jag håller på med det här. 

Ulrika jobbar på med att utreda grova sexualbrott mot unga som är 15 år och uppåt. För henne är våldtäkt och  andra sexuella kränkningar vardag, men ibland är det tyngre än vanligt. Annonsens avsändare gick inte att spåra. Men det råder ingen brist på andra gärningsmän att jaga där ute.

– Man hittar ju sådant här i vartenda ärende. Man kan bli nästan manisk ibland. Det är lätt jobba ihjäl sig.

På väggen i korridoren utanför hennes rum, på polisens sexualbrottsenhet i Stockholm sitter en karta över Stockholm med häftstift i olika glada färger med ansvisningar om var brotten begåtts: ”Berns toalett”, ”massör”, ”Berzelii Park”, ”Tinder”. 

Strax intill: En whiteboard med röda och gröna magneter. Varje röd är ett frihetsberövande. De brotten måste alltid prioiteras. 

– Det är dem vi konkurrerar mot när vi utreder sexuella övergrepp på nätet. Det är alltid grova våldtäkter som måste utredas först, eftersom gärningsmännen är frihetsberövade, förklarar Ulrika Hammarin. 

Inte nog med att nätbrotten halkar ner på prioriteringslistan. De kräver också mer resurser och speciella kunskaper för att utreda.

 I dag kan ett brott där någon utsatts för sexuella kränkningar på nätet hamna på lite olika ställen inom polismyndigheten, beroende på hur anmälaren beskriver brottet vid anmälan. Ulrika Hammarin har länge slagits för att dessa brott ska utredas av särskilda grupper med en speciell kompetens.

– Nu råkar jag ha intresset och kunskapen och jag jobbar med en otroligt drivande åklagare och en jätteduktig analytiker. Men de här brotten kan lika gärna hamna hos någon som inte kan något om ip-nummer och som inte har det intresse och den analytiska förmåga som krävs. Då kan det lika gärna bli så att de inte utreds alls. Det tycker jag är fel, det ska inte vara ett lotteri, det är inte schysst mot någon.

Men i dag är Ulrika på gott humör. Efter ett helt år av pusslande, förhör och bevissamlande, ofta efter arbetstid och sena kvällar, har hennes team lyckats dra en misstänkt nätpedofil inför rätta. Om några veckor väcks åtal.

På en av väggarna i Ulrikas rum sitter ett stort kollage av gula post it-lappar, listor med olika nicknames, ip-nummer och namnen på de 18 tjejer som mannen kunnat knytas till. En del av dem har gjort en anmälan, en del har Ulrika själv tagit kontakt med efter att ha hittat deras namn i gärningsmannens mobil. Tjejernas är mellan 12 och 15 år. 

– Den här mannen vill att de ska sälja sex. Han säger sälj sex, du kan tjäna så här och så här mycket. När de svarar att ”nej, det vill jag inte”, så säger han att du kan väl skicka en bild. Sedan när de säger att de inte vill det så hotar han att döda dem och deras familjer.

Ulrika visar också de bilder han har skickat till sina offer, på knivar och skjutvapen. För att skrämmas.

– Han beskrivs som väldigt snäll och mysig av sin omgivning. Och det gör de oftast. Men ofta har de en annan sida på nätet.

Trots att ingen av tjejerna avslöjat sin riktiga identitet i chatten med gärningsmannen har han lyckats ta reda på både tjejernas riktiga namn och deras familjers bostadsadresser. I något fall har han skickat en bild tagen utanför offrets hem.

– De flesta vet att man inte ska lägga ut massa uppgifter om sig själv. Men vi brukar säga att de ska lägga ihop alla konton och se vad man kan få ihop. Säg att någon heter mumsisen04 på Instagram. Sedan börjar de få kontakt och då kanske de skickar en länk till Kik, där samma person heter Lundström04. Då vet gärningsmannen både efternamn och födelseår. Då kanske de går till Facebook, där det framgår vilken skola hon går på. Plötsligt har han rätt mycket information om den här personen. Att då googla lite och gå in på Eniro för att få bostadsadressen, det går ganska fort.

Några rum bort från Ulrikas sitter kollegan Love Eklund, mobilforensiker. På hyllan bakom honom ligger travar med mobiltelefoner som ska tömmas på information. De tillhör både offer och gärningsmän.
 

Han scrollar igenom bilder och chattloggar från en mobil som tillhör en misstänkt våldtäktsman.
 

– Det var ”bara” 6 000 bilder i den här mobilen, vilket är ganska lite om man jämför, säger han.

De flesta är helt ointressanta. Men så plötsligt dyker ett manligt könsorgan upp i flödet. Sedan ett vapen. Och en påse med ett vitt pulver.
 

– Det är de här bilderna får man inte får missa. Därför måste man titta igenom alltihop, säger Ulrika.
 

Arbetet är tidsödande, men samtidigt kan dagens mobiltelefoner ge polisen enorma mängder med bevismaterial. Förutom bilder och chattloggar kan Love få fram samtalslistor, lösenord och vilket wifi mobilen varit uppkopplad mot. Även raderade bilder och chattloggar går att få fram.

 Ulrika plockar fram en skamfilad telefon utan bildskärm.
 

– Det är de här mobilerna de gömmer när polisen gör tillslag. Gärningsmännen använder gärna gamla telefoner eftersom de vet att vi inte kan få fram lika mycket information. De är också mycket billigare att kasta om polisen kommer. 

Även offrens mobiltelefoner kan ge värdefull information.  
 

– Man ska alltid spara konversationer och bilder från den man känner sig hotad av. Vill man inte spara så funkar skärmdumpar också, men att få originalet är bättre eftersom det ger oss sammanhanget.
 

Snart ska 18 tjejer vittna i utredningen på väggen i Ulrikas rum. För vissa av tjejerna innebär det ett avslut efter två års väntan. Men Ulrikas arbete fortsätter. Det kommer ständigt in nya anmälningar, nya våldtäkter och andra övergrepp att ta itu med.
 

Ibland plockar hon fram annonsen ur skrivbordslådan igen: ”Mycket ung hora sökes”. Då vet hon varför hennes arbete är så viktigt.