En reva i jeansen anses vara en skam för släkten. Men Kassandra, Jessi och Adama trotsar de oskrivna reglerna i "orten". Nu gör de en film om att få vara sig själv.

En reva i jeansen anses vara en skam för släkten. Men Kassandra, Jessi och Adama trotsar de oskrivna reglerna i "orten". Nu gör de en film om att få vara sig själv.

– Kläderna är ett sätt att visa vem du är. Om du inte får klä dig som du vill kan du inte heller vara dig själv, säger Jessi.

Hon och kompisarna Kassandra och Adama går i samma klass på Tillskärarakademin i Stockholm. Men de har också ett filmprojekt tillsammans.

Idén fick de under en sommarkurs i design förra året som föreningen Ungt Mode arrangerade. I filmen, som kommer att visas på Kulturhuset Nova i Södertälje, intervjuar de människor i förorten om deras syn på kläder och religion. 

– Den handlar om att man ska få vara sig själv. Att man inte ska blanda ihop kläder och religion. Det är det filmen handlar om. Vi är nästan de första som tar upp det här. Många vågar inte. De vågar inte stå upp för sig själva. Det är därför den är så bra. Jag hoppas att många lär sig av den, säger Jessi. 

 Vi besöker tjejerna i Södertäljeförorten Ronna där Kassandra bor med sin familj. Vi har kommit överens  om att de ska ha kläder som de själva gillar – utan tanke på andras blickar. 
 
– Skolan är lite som en frizon. Där kan man vara sig själv utan att någon kollar snett eller kommenterar dina kläder och säger att "du är kristen, du får inte ha på dig det". Det är skönt faktiskt. Det är inte som i Södertälje. Här får man en massa blickar. Gamla och unga kollar snett. 

Adama, Kassandra och Jessi går i gymnasiet på Tillskärarakademien vid Odenplan. Image: Adama, Kassandra och Jessi på Tillskärarakademien, ett gymnasium i Vasastan.

Vi korsar det sömniga torget i Ronna. Det är en av de första stekande försommardagarna. Bortanför centrumet breder en liten gräsmatta ut sig. Här spelar ett gäng småkillar i förskoleåldern fotboll. De skiner upp när de ser tjejerna. De behöver förstärkning på plan. 

– Kan ni spela med oss? Snälla?

Den blottade huden under i Kassandras trasiga jeans verkar de inte ta någon notis om, eller att tjejerna är sminkade och har utsläppt hår. Blickarna kommer från de som är lite äldre. Tjejer och killar, unga och gamla. 

Även om Jessi själv bor i Stockholm kollar hon sig lite över axeln när hon är i Södertälje. Hon har många kusiner här.

– Jag har släkt överallt. En gång gick jag och höll hand med min kille här och genast spred det sig till min mamma att jag var ”dålig” och hänger med killar. Då är det mamma som får ta skiten för att hon inte uppfostrat mig på rätt sätt. Jag bryr mig verkligen inte själv, men jag bryr mig om min mamma och det är ju hon som får skiten. 

– Ja det är alltid mammorna som får ta skiten. Det kanske är därför det är de som är mest kontrollerande. Det är konstigt för när ens barn gör någonting bra då är det papporna som har uppfostrat dem, men om de gör något dåligt säger männen till mammorna: ”Se på hur du har uppfostrat ditt barn”. Då är det deras fel, säger Adama. 

Det är detta de vill göra upp med i filmen. Småkillarna som spelar fotboll på ängen skulle enligt normen som råder i tjejernas familjer få mycket större frihet när de växer upp än vad tjejer får. 

Adama.
– För tjejer är allt nej, nej, nej hela tiden. Killarna kommer och går som de vill. Varför ska det vara så stor skillnad? De har en kuk och vi har en fitta. Det är den enda skillnaden enligt mig, säger Adama med ett förlösande skratt. 

Vad tror ni att de tänker de som ger er blickar?
 

– Haram, säger Adama. 
– Jag får inte ens ha på mig shorts och kjolen måste vara under knäna, annars får jag egentligen sinte gå ut. Till och med när jag är inomhus. Jag brukar byta om till shorts och linne och mamma säger "Skäms du inte?". Men jag är inomhus, vad är problemet? Det är för mycket dömande inom religionen. 

Kassandra och Jessi är kristna. Adama är muslim.

– Jag går i Koranskola och där har alla har alla tjejer sjal. Jag och min syster har också det i moskén för vi respekterar det, men vi är de enda som inte har det när vi är ute. Så när jag och min syster kommer till Koranskolan får vi kommentarer. De säger att vi kommer dit och leker muslimer eftersom de sett oss ute med jeans och linne. Men jag respekterar min religion. Jag följer de viktigaste reglerna – jag ber, fastar och går i moskén. Men jag tänker inte vara någon annan för att de vill det. Bara för att jag inte har sjal betyder det inte att jag inte är muslim, säger hon. 

Jessi fortsätter:

– Det är därför vi gör filmen – för att få folk att förstå att det finns en skillnad mellan religion och kläder. Man ska inte blanda ihop det. Man visar vem man är med sina kläder. Om man inte får klä sig som man vill så har man inget eget. Det är som att någon annan styr din personlighet. Min mamma är rädd att jag folk ska säga att jag är en hora för att jag har V-ringat. Men de har missförstått ordet. En hora är en som säljer sex, inte någon som har V-ringat. Jessi.
 
Vad tänker ni om de kvinnor som täcker kroppen eller ansiktet av religiösa skäl?
 
– De visar att det här är den jag vill vara, på samma sätt som jag visar med mina kläder vem jag är. Men jag är inte mindre muslim för det, säger Adama. 

Kassandra håller inte helt med. 

– Om de bär slöja så ska de göra det för att de själva vill. Inte för att någon annan vill. Det är det som är viktigt. 

Adama, Kassandra och Jessi hoppas att de genom att ta ställning kan sprida kunskap och också plöja vägen för att fler tjejer ska kunna klä sig som de vill. Om de själva får barn vet de exakt vilken typ av morsa de vill vara. Kassandra.

– En killkompis berättade om en mamma i hans släkt. När de träffades en gån så var alla släktingar på henne. De sa att ”dina döttrar beter sig så här och hur kan du låta dem göra så”. Och då gjorde hon något som jag har jag aldrig hört någon mamma från vår kultur göra för sina barn. Hon sa det är mina barn, jag bestämmer över dem och det är sista gången jag hör er snacka så här om någon av dem. Ingen vågade säga någonting till dem mer efter det. Och jag har inte hört någon mamma i min släkt eller i vår kultur våga stå upp för hela släkten och försvara sina barn på det sättet. Det är så där en mamma ska göra.