För det första slits våra kroppar för att vara perfekta. Vi snöras så hårt i våra korsetter att vi knappt kan röra oss, bara för att se fina ut. Varje andetag känns tyngre, ändå förväntas vi fortsätta prestera hemma, på jobbet och i samhället. Men trots att vi sliter så hårt är det alltid mannen som får all ära. Även om vi hjälper till att styra ett företag eller gör nytta ute i samhället, så står det ändå bara hans namn i pappren. Det vi gör och de idéer vi har verkar liksom inte räknas alls. Korsetten visar tydligt hur samhället begränsar oss. Den pressar våra kroppar och gör oss svaga, precis så som samhällets syn på oss pressar bort vårt erkännande. Som Bagerius (2019) beskriver i korsett kriget så fungerar korsetten som en symbol för kvinnors brist på frihet och kontroll över sina liv. På samma sätt blir allt vårt slit osynligt, trots att det är vi som ser till att allt faktiskt fungerar."

För det andra förnekas kvinnor rätten att räknas som jämlika medborgare och utestängs från inflytande i samhället. När endast män får fatta beslut formas lagar utan förståelse för kvinnors liv och ansvar. Precis som korsetten begränsar våra kroppar, begränsar också samhället våra röster. Resultatet blir ett samhälle där halva befolkningen saknar röst och där orättvisor förs vidare till nästa generation. Men vill ni verkligen att era söner ska växa upp och tro att hälften av alla människor är mindre värda? Vi måste förstå att vi alla i Sverige hör ihop. Vi är lika mycket värda oavsett om vi är män eller kvinnor. Om vi hjälps åt och arbetar tillsammans istället för att hålla varandra tillbaka, så blir vårt samhälle en mycket bättre plats för alla att leva i. Historiskt har kvinnor, särskilt inom familjeföretag osynliggjorts trots deras avgörande betydelse. Det finns faktiskt många kvinnliga företagare som är framgångsrika företagare men att deras historia berättas sällan (Företagskällan). Därför måste kvinnor få erkännande och inflytande, annars går samhället miste om viktiga resurser.

Vissa hävdar att män är viktigare i samhället eftersom de är starkare och kan utföra tyngre arbeten. Därför menar de att mäns arbete är mer värdefullt än kvinnors och att det borde ha mer makt och synas mer. Men som jag redan har visat behöver inte ett samhälle bara starka armar för att gå runt. Det fungerar också genom idéer, planering och ansvar. Kvinnor organiserar, tar hand om familjer och skapar lösningar som får saker att fungera. Bara för att det inte är tungt fysiskt betyder det inte att det är mindre värt. Som kvinna upplever jag att dessa arbeten tas för givet, trots att vardagen inte hade fungerat utan det. Om vi fortsätter tänka så här kommer barn växa upp och tro att pappans arbete är det enda som räknas, medan moderns eller systers blir osynliga. Då förlorar vi deras idéer och insatser. Vi måste visa att alla jobb är lika viktiga, både fysiskt samt mentalt och osynligt eller synlig, alla är lika värda.

Kvinnors styrka och potential har länge ignorerats, inte för att den saknas, utan för att samhället väljer att blunda. I familjeföretag planerar och organiserar kvinnor och bär ett stort ansvar, men deras arbete får sällan erkännande. Ur mitt perspektiv känns detta orättvist eftersom det arbeten som får vardagen att fungera sällan räknas som ett arbete. Jag har flera framgångsrika väninnor med stort inflytande, men de får ofta inte synas utan det är deras man som får glänsa (Malmen, 2018). Det är synd för en man att gömma sin frus smarta idéer istället för att använda dem för att lyckas tillsammans. Det betyder att kvinnor inte varit passiva, utan de har osynligt gjorts. När samhället väljer att ignorerar detta går det miste om viktiga resurser som verkligen behövs.

Avslutningsvis vill jag återväcka att vi kvinnor bär samhället på våra axlar genom arbete som sällan syns och idéer som sällan erkänns och ett ansvar som tas för givet. Våra insatser formar familjer, företag och framtid. Detta är inte bara orättvist utan det är slöseri med halva samhällets potential. Om vi fortsätter att tiga förs orättvisorna vidare, från mor till dotter och från generation till generation. Förändringen måste börja nu, våra arbeten ska erkännas, våra röster höras och våra rättigheter ska vara lika självklara som männens. För om inte nu- När? Och om inte vi - Vem?