“NUUUUUUUUU KÖR VIIIIII!”

Varje år i början av september tvingas 4 miljoner ungar att mysa sig ner i soffan i vardagsrummet och måste tvångstitta på Mello.

Jag kan ju inte vara den enda tonåringen som har börjat vägra titta på när Robin Bengtsson sjunger en poplåt med funkig refräng, eller när Malena Ernman sjunger samma gamla tråkiga ballad eller när grupper som Rolandz försöker bli lika poppis som dom var på 60-talet.

“Sverige, vi har ett resultat…”

Vad är poängen med att kolla på Mello när man ändå kan höra vinnarlåten genom att bara höra första refrängen.

Det finns alltid den låten ingen gillade, den låten alla gillade. Eller ja, gillade och gillade, den enda man kunde digga med lite till första gången av alla hundra gånger man får höra den på radio eller när mamma säger i bilen “spela upp den där låten som vann Mello”. Mamma vi har redan lyssnat på den fem gånger och vi har knappt hunnit rulla från uppfarten än.

Det är ju alltid lika kul att få se årets programledare.

“Vem kan det vara i år?” “Kristian Luuk? Björn Gustavsson?” “Jaha, båda två? Okej…”

Så ska dom stå där och dra århundradets torraste skämt om sådana som mig som inte gillar Mello och så ska dom börja sjunga… Jag menar kom igen, give them a break, ingen av dom kan ens sjunga, hur mycket fick dom verkligen betalt?

Men sen så kommer det värsta… Eurovision, fast det får bli någon annan gång.