DEBATTARTIKEL FRÅN ELEVER VID SUNDSVALLS GYMNASIUM

Det finns alltid möjlighet för olyckor att hända. Men även det minsta misstaget på ett kärnkraftverk kan vara fatal för hela mänskligheten. Dessutom lämnar olyckor på kärnkraftverket långvariga spår av radioaktivitet efter sig, vilket är farligt för hela ekosystemet och människor. Till exempel, för sex år sedan inträffade en jordbävning och tsunami i Fukushima (Japan) som drabbade en hel del av kärnkraftverket och till och med reaktorerna. Arbetare hann kyla ner reaktorerna så att dem inte kraschade, men då producerades stora mängder vätgas under värmeutveckling. Det ledde till en vätgasexplosion på kärnkraftverket, och stora mängder radioaktiva ämnen spreds till omgivningen. Slutligen, den japanska myndigheten klassificerade kärnkraftsolyckan som en sjua på INES-skalan, samma klass som olyckan i Tjernobyl. De svenska mätningarna visade att vi i Sverige inte påverkades av olyckan i Japan. Enligt Aftonbladet finns det fortfarande ett stort problem i Fukushima – varje dag läcker det ut 300 ton strålade vatten från kärnkraftverket i havet. Man har byggt en underjordisk barriär för att förhindra farligt vatten ska läcka ut i havet, men problemet bedöms vara svårlöst. Michael Friedlander, ex kärnkraftsoperatör och ingenjör, säger att det radioaktiva vattnet måste förvaras i stora tankar som byggts runt om kärnkraftverket. Det farligaste av allt är att det finns fortfarande spår av radioaktivitet däromkring. Även efter så många år efter båda olyckor är det fortfarande farligt att bo nära de ställen där olyckorna hände. ”Det motsvarar ungefär en avancerad röntgen”, säger Helene Jönsson, enhetschef vid Strålsäkerhetsmyndigheten. Samma effekt (om inte värre) har område nära Tjernobyl i Ukraina. Olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl inträffade i april 1986 när reaktoroperatörerna skulle genomföra ett säkerhetstest. Olyckan berodde på flera faktorer: misstag från operatörerna, reaktorns konstruktion och att det experiment som skulle genomföras avbröts och startades om på nytt. Alla dessa faktorer ledde till att reaktoreffekten steg mycket snabbt, vilket ledde i sin tur till att bränslet blev överhettat och då följde två explosioner. Impulsen förstörde en del av reaktorn samt taket på byggnaden och sedan spridde sig i omgivningen. Allt detta resulterade i en flera dagars brand som förde ut stora mängder radioaktiva ämnen i luften. Radioaktiviteten utbredde sig mot nordväst, bland annat till Sverige. Det radioaktiva molnet passerade över Sverige och upptäcktes vid Forsmarks kärnkraftverk. Tjernobylolyckan klassas som en nivå 7 på den 7 gradiga INES-skala. Efter allt detta är område nära Tjernobyl obebodda, människor blev evakuerade därifrån och drabbades hårt pga. radioaktiva ämne. Även i Sverige dröjer sig radioaktiviteten efter Tjernobyl kvar. Den leder bland annat till slakt av många renar och en del älgar varje år, vars kött år så rik på radioaktivitet att folk skulle dö av den. I en del områden kan man fortfarande inte äta bär eller svamp, därför att det är mycket radioaktivitet i marken, så att allting som växer blir påverkad av strålning. 

Men hur exakt påverkar radioaktiviteten våran hälsa? För att svara på den här frågan måste man veta att de finns olika typer av strålningen. Den kan delas in i joniserande- (röntgen och radioaktivitet) och icke joniserande (mobiltelefoner, kraftledningar, solen m.m.) strålning. Strålning från solen, marken och våra egna kroppar är så kallad naturlig strålning, men andra strålkällor är konstgjorda – till exempel, mikrovågor, röntgen och kärnkraft. Strålning kan också vara extern (vi exponeras direkt av en strålningskälla, t.ex. röntgen) eller intern (radioaktiva partiklar kommer in via inandning, föda eller vatten och på så sätt skadar oss, t.ex. radon i hus). Vi blir utsätta för strålning dagligen, men på ett kärnkraftverk är strålningen mycket farligare, därför att koncentration av radioaktiviteten är högre ju närmare källan man befinner sig. Ibland får man även strålsjuka om man stöd alldeles för nära den källan. De tidiga symtomen på akut strålsjuka kan vara illamående, kräkningar och feber under de första dygnen, sedan kan man få problem med blod och benmärg. Antalet vita blodkroppar kan minska vilket försvagar immunförsvaret. Efter några veckor kan situationen bli allvarligare. Vid mycket höga strålnivåer kan man också få dödliga skador på inre organ. Om vi utsätts för höga doser av strålning kan kroppens celler ge upphov till cancer. Studier från bland annat Tjernobyl visar att även mycket låga doser under lång tid kan vara farligt. Möjligtvis är barn extra känsliga för strålning, därför att i 1986 blev det en dramatisk ökning av sköldkörtelcancer hos barn som bodde i närheten av Tjernobyl. Även gravida bör vara extra försiktiga att exponeras för strålning. 

Nuförtiden drabbas ekosystem och till och med Östersjön från kärnkraftverks utsläpp. Idag är Östersjön världens mest radioaktivt nedsmutsade hav. Tjernobylolyckan har stått för det mesta, men de svenska kärnkraftverken står i dag för de nya nedsmutsningarna. Det sker hela tiden utsläpp av radioaktivitet till luft, mark och vatten, däremot är risken för internstrålning från kärnkraftsproduktionen betydligt större. Framställningen av bränsle, för det mesta uran, står för kärnkraftens största påverkan på miljö och landskapet. El- och bränsleförbrukningen spelar också stor roll. Uranmalmen behandlas med svavelsyra, ammoniak och andra kemikalier, vilka är farliga för omgivningen. När kärnkraftverk byggs behövs det stål, betong och andra material. Största miljöpåverkan kommer från tillverkningen av dessa bygg- och konstruktionsmaterial. Transporter orsakar utsläpp av växthusgaser, när kärnkraftverk är i drift. Även det vatten som krävs för att kyla reaktorerna påverkar miljön – havsområdet värms upp och påverkar på så sätt växter och djur. 

Varför bygger man då kärnkraftverk? Jo, det finns antal fördelar med det. Ett enda stort kärnkraftverk kan göra lika mycket el under ett år som närmare 1 000 moderna vindkraftverk. Det betyder att det har är en stabil och storskalig elproduktion, vilken räcker länge för de stora områdena. Kärnkraften orsakar bara marginella utsläpp av klimatgaser, i likhet med vattenkraft, vind- och solkraft. I själva verket är den en av de former av elproduktion som har lägst koldioxidutsläpp. Kärnkraften har relativt låga kostnader för bränsle, drift och underhåll, det vill säga att den är mest ekonomiskt attraktiv. Kärnkraft spelar en avgörande roll i många europeiska länder samt i Sveriges energiförsörjning, eftersom den har en hög leveranssäkerhet och medför låga koldioxidutsläpp. 

Det finns ett antal olika lösningar som tillsammans kan hjälpa kärnkraftverk ha mer koll på radioaktivt utsläpp och även minska det. Olika länder har valt helt motsatta vägar för kärnkraftens framtid, till exempel. Några länder håller på att bygga nya kärnkraftverk, men i Tyskland och Schweiz bestämde politikerna efter olyckan i japanska Fukushima att kärnkraften ska avvecklas helt. Fast Schweiz röstade ja till kärnkraften i slutet av 2016. Sverige vill inte ha kärnkraftverk heller. 

Som ett till lösningsförslag är att ersätta kärnkraftverk med andra, inte så farliga, energikällor. Vindkraft, vattenkraft och solenergi låter passande, men de har ju också sina för- och nackdelar. Vindkraft släpper inte ut någon koldioxid alls under sin livscykel och har inga bränslekostnader, men det är beroende av att det blåser och är dessutom ganska dyrbart. Vattenkraft har ganska mycket fördelar: den släpper inte ut några klimat- eller miljöpåverkande utsläpp; ger stabil och storskalig elproduktion; har inga bränslekostnader och lång ekonomisk livslängd. Men det förändrar landskapet helt, påverkar ekosystemen och behöver stora investeringar för att bli byggd. Solenergi har minskade kostnader, stort stöd från allmänheten, låga koldioxidutsläpp och är en obegränsad resurs. Solcellssystem är enkelt att installera, kräver mycket lite underhåll och har lång livslängd. Fast å andra sidan, solenergi är beroende av att solen lyser, samtidigt varierar solljuset med plats och årstid (solen producerar mest på sommaren medan elen behövs mest på vintern). 

Den tredje varianten är att förstärka skyddet mot strålning. Enligt lag är kärnkraftverken skyldiga att ta hand om radioaktivt avfall på ett ansvarsfullt sätt. Det finns tre typer av radioaktivt avfall: lågaktivt, medelaktivt och högaktivt. Lågaktivt avfall packas i balar, lådor eller containrar och placeras i markförsvar på kärnkraftverkens industriområden eller i Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall (SFR). Efter 50 år har radioaktiviteten sjunkit till samma nivå som den omgivande naturen. Medelaktivt avfall blandas med betong och formas i plåt- eller betonglådor, så kallade kokiller. Kokillerna förvaras på kärnkraftverket innan de transporteras till SFR. Efter 500 år har radioaktiviteten minskat till den nivå som finns naturligt runt omkring. Högaktivt avfall placeras i vattenbassänger på kärnkraftverket (vatten skyddar mot strålning och kyler bränslet). Efter ett år transporterar ett speciellt fartyg bränslet till Centralt mellanlager för använt kärnbränsle (CLAB). Bränslet lagras i CLAB under 40 år, då kommer radioaktiviteten ha minskat med 90 procent, men även efter det finns det fortfarande så mycket strålning att man dö vid kontakt. Sedan ska bränslet kapslas in och isoleras från omgivningen i ytterligare 100 000 år.

I slutet ville jag dela mer er min egen åsikt. Jag tycker att alla kärnkraftverk borde göra någonting åt sina utsläpp, kanske minska dem på något sätt, annars kommer det påverka dåligt på våran planet. Hela jorden kan kollapsera om man sköter inte avfallet! Jag hoppas att det kommer inte hända i framtiden.