Jag föddes på Södersjukhuset, omringad av olika former av merch som var Hammarbyrelaterade och växte upp söder om Södermalm, som två månader gammal var jag med på Söderstadion och upplevde vårt(hittills) enda SM-guld.

Under min tid på förskola så minns jag för det mesta att mycket av min fritid spenderades vid ståplats på Hovet och på Gubbängen där jag såg Bajen Speedway.

Än idag så förknippar jag Hovet med en känsla av hemma, doften och de ikoniska röda stolarna med blåa detaljer, de vitgråa och - för en fyraåring - rätt höga trappstegen, sitter kvar djupt i mitt minne. Gubbängen förknippar jag med doften av bränsle och grus, strålkastarna som lös upp planen när det började bli mörkt under kvällarna, jubel och applåder.

Hammarby Speedway begärdes i konkurs år 2014, detta då Stockholms Stad beslutat att bygga en ny bandyhall. Jag hoppas att den sektionen tas upp en vacker dag och att elitverksamhet i speedway kan återvända till Stockholm, framförallt i grönvita färger.

Några år senare började jag spela hockey, då i Trångsund, omringad av massa djurgårdare, flera av dem har idag blivit draftade till NHL. Till slut bar flytten av och jag kunde börja spela i Bajen Fans Hockey, detta då Hammarby hockey år 2008 gått i konkurs och supporterorganisationen Bajen fans startat upp sektionen på nytt. Det var en enorm stolthet att få uppleva hur det är att spela i Hammarby, även om det inte hette Hammarby hockey. Mitt lag var vid några tillfällen med och åkte in på isen under bajenkvällen, en match som spelades på Hovet, där jag fick äran att åka in först till ett mäktigt tifo som sträckte sig över långsidan och höra publikens jubel.

Jag tappade under tonåren kontakten med Hammarby och sport överlag. Intressen skiftade och sport bar inte samma vikt i mitt liv som det tidigare gjort, jag upplevde också mycket utanförskap som jag under mina yngre år inte riktigt kände, detta då jag allt som oftast alltid hade ett lag och kompisar därifrån.

Under hösten 2019 så fick jag, nu i vuxen ålder, upp ett svalt intresse för fotboll och började sporadiskt se matcherna, jag såg att Hammarbys, speciellt under Billborn, sätt att spela passade perfekt med min egen vision. Spänning, publikfest, samba, hellre vinna med 4-2 än 1-0.

Under 2020 så ökade intresset och jag ville uppleva Hammarby närmare än via en skärm - och så hände covid. Jag minns derbyt mot hyresgästerna sommaren 2020, det såg jag på Kvarnens uteservering och det var första gången jag verkligen kunde känna att det gick att känna derbykänslan.

Under 2022 så började jag stå på Norra nedre och efter det har ingenting känts så hemma som just den platsen. Sången, doften från pyroteknik, trummorna, derbyhetsen, tifon, svarta kläder i kalla tider, vita i varma tider, är nu en del av mig. Jag kände som att jag hade hittat hem, till ett ställe där jag verkligen trivdes, till ett sammanhang.

Nu för tiden spelar vi överlag bättre fotboll och har inte samma, om man kan kalla det för problem, som vi hade då. Trygga mittbackar, kapten Nahir Besara som år efter år åldras som fine wine. Vi har även en otrolig ungdomsverksamhet och ett omtalat samarbete med Hammarby Talangfotbollsförening, HTFF. Där spelar en av grabbarna jag spelade hockey med i Bajen Fans, även han står på Norra nedre.

Ända sedan dess, så är det en ramsa som följt med mig och talar till mig på den djupaste nivån:

”Här på våra läktare känner jag mig fri, när jag sjunger för mitt Hammarby”.