Efter att redan ha spelat fotboll föreslog Walters pappa att han skulle börja med ytterligare en sport. Valet stod mellan tennis och fäktning – och det blev fäktning. 

– Det lät coolt med svärd, säger Walter.

Han började tävla för Djurgården, en av landets större och mer etablerade fäktningsklubbar. Föreningen kom att spela en avgörande roll i hans utveckling.

– Det var en väldigt bra miljö med många duktiga fäktare. Jag lärde mig mycket av dem och kände starkt för klubben.

Under sina mest framgångsrika år tränade Walter flera gånger i veckan. Samtidigt spelade han fotboll, vilket gjorde att sport var en stor del av vardagen och väldigt tidskrävande.

– Det var svårt att kombinera båda sporterna på hög nivå. Jag tränade flera dagar i veckan och körde fysträning hemma, men till slut blev det för mycket.

Den mentala inställningen var avgörande i tävlings situationer. Walter beskriver hur självförtroende och lugn var centrala i matcherna.

– Jag gick alltid in med inställningen att jag skulle vinna. Även om det inte alltid stämde överens med verkligheten hjälpte det mig att spela lugnt och taktiskt.

Höjdpunkten i karriären kom när Walter tillsammans med tre andra fäktare tog sig hela vägen till EM. Skillnaden nu var att allas poäng räknas så den individuella sporten blev plötsligt en lagsport.

– Det blev en helt annan känsla. Plötsligt kämpade man inte bara för sig själv. Vi var ovana vid det, men vi lyckades ta hem det.

Ett särskilt minne från mästerskaps upplevelsen som du minns?

– Jag mötte en ungersk fäktare som var tippad att vinna. Att spela lika mot honom var stort för mig, särskilt eftersom jag var väldigt nervös innan.

Efter en av Walters träningar. Image: Walter Schmidt.

Trots framgångarna tog karriären slut tidigare än planerat. Fotbollen lockade, där flera av Walters vänner fanns, men framför allt satte skador stopp.

– Jag fick slatter i båda knäna, vilket är väldigt problematiskt i fäktningen. Jag försökte komma tillbaka, men efter en lång paus var det svårt att nå samma nivå igen.

Att lämna sporten var svårt för honom. Fäktningen hade varit en familjetradition i generationer.

– Det var svårt. Jag fick många vänner inom sporten och jag har fortfarande kvar många av vännerna.

I dag lever Walter ett lugnare liv med plugg och gymmande.

– Det känns befriande. Jag har mer tid nu.

Han har fått förfrågningar om att återvända till fäktningen i en ledarroll, men är osäker på framtiden.

– Det är lockande, men jag känner mig ganska klar.

Till unga fäktare har han ett råd:

– Ta hand om kroppen. Skador kan förändra allt.