För det första berättade föreläsarna från att älvdalskan borde klassas som ett minoritetsspråk efter som att språket har erkänts som ett språk av SIL – international.

För det andra därför att språket är en fin tradition som överlevt väldigt länge i området och det vore synd om den skulle försvinna nu.

En del anser att det dyrt och krångligt att klassa älvdalskan som minoritetsspråk och att en sådan klassning skulle göra att även andra språk skulle vilja klassas som tex gutamål. Jag tycker inte att det gör någonting, för olika språk och dialekter är en del av den svenska kulturen och till kultur finns det pengar och den språkliga kulturen måste bevaras.

På älvdalens kommuns hemsida läste jag den (6/11) att I Älvdalens kommun bor 7000 personer och procentuellt 36% av Älvdalens befolkning pratar älvdalska vilket gör att det är en mycket viktig del av deras identitet.

För det tredje tycker jag att om ett språk med så lång tradition inte skulle klassas som minoritetsspråk är inte bra. Språket skiljer sig enligt föreläsarna väsentligt från övriga nordiska språk och det är erkänt av SIL International med en egen ISO kod. Att språket skulle vara en dialekt är fel och det skulle inte behövas en ordbok på 608 sidor för att förstå en dialekt. Språket har inte förändrats lika mycket som svenskan sedan forntiden, talarna har genom århundradena självständigt utvecklat sitt eget språk.

Avslutningsvis, när jag arbetat med texten om älvdalskan har jag lärt mig mer om minoritetsspråk och fått en förståelse för hur svårt det är att bevara dem och vilken stor betydelse det är om dom får en minoritets. Jag tycker att älvdalskan ska bli ett minoritetsspråk för att bevara kulturen