För det första tjänar jag, som en simpel hantlangare här i Vänersborg, enbart 26 öre i timmen (Karlsson, 2012). Även fast jag utför ett av de tyngsta jobben under längst tid, upp till 12 timmar varje dag, räcker inte lönen till. Ett litet trångt rum mitt i staden slukar hela 15 kronor i månaden – det är över en fjärdedel av allt jag tjänar. Denna nöd tvingar mig och min hustru att skicka våra barn, som knappt är tio år gamla, till tändsticksfabriken för att tjäna in de sista örena som skiljer oss från svält (Bohusläns museum, 2024). Min hustru, som tvingas arbeta som mursmäcka vid min sida, får enbart 15 öre i timmen (Karlsson, 2012). Att arbetsgivarna betalar en kvinna så lite som 58 % av en mans lön bevisar att deras girighet är grunden till vår familjs nöd och tvingar våra barn in i ett liv utan utbildning.

Det är inte bara våra plånböcker som är tomma, våra röster är också berövade. Det är omöjligt att förändra de skamliga lönerna och det vidriga barnarbetet utan inflytande. Idag är det endast de rika männen som får rösta; det finns en skattegräns som gör att jag inte ens får rösta i kommunalvalet här i Vänersborg (Stockholmskällans redaktion, 2025). Vi som bygger fabrikerna och sköter maskinerna är ingenting i deras ögon. Därför kräver vi allmän och lika rösträtt! Genom att stå enade i fackföreningar kan vi gemensamt, med en stark röst, tvinga fram mänskliga arbetsförhållanden. Makten finns inte hos kungen eller hos de rika männen, den finns hos arbetarna, om vi bara vågar ta den.

Vissa fabriksägare och lärda män pekar gärna på sina tabeller och påstår att arbetarlönerna har ökat med 180 % under det senaste århundradet och att de är högst i Europa (Malmberg, 2020). Men vad spelar det för roll när man ser verkligheten på arbetsplatsen? Några procentsatser i en bok mättar inga magar. Vad hjälper det att statistiken ser fin ut på pappret när vi fortfarande saknar rösträtt och tvingas se våra barn slita i fabrikerna? Att våra herrar har fått det så mycket bättre att de kan unna oss några ören till är ingen välgörenhet – det är bara ett bevis på hur mycket de tjänar på vårt blod, svett och tårar. Är detta den "förbättring" som ni skryter om i era fina salonger?

För det fjärde är arbetare människor av kött och blod, inte maskiner av järn och stål. Trots detta förväntas vi arbeta som maskiner i 14 timmar i damm, buller och livsfara (Ryytty, 2025). Om en rygg ger vika eller en hand krossas finns ingen nåd; man ersätts omedelbart av nästa hungriga stackare och kastas ut i fattigdom. Som ni vet är det ett brott att stå utan tak över huvudet, vilket leder rakt till arbetshuset (Nyblom, 2025). Vi kräver mänskliga villkor: åtta timmars arbete, åtta timmars frihet och åtta timmars vila! Vi kräver även en timmes rast för mat och vila, vilket skulle öka både säkerheten och effektiviteten. Vi vill ha rätten att vara föräldrar, inte bara kugghjul i en vinstmaskin.

Avslutningsvis är våra krav inte orimliga; de är ett krav på mänsklig värdighet. En rättvis lön och rättvisa arbetsförhållanden hotar varken marknaden eller samhället. Tvärtom arbetar en utvilad arbetare med högre moral och kraft. Ni har ett val: fortsätt pressa oss tills vi i desperation lägger ner våra verktyg och strejkar, eller inse att ett starkt Vänersborg kräver att alla dess invånare kan leva, inte bara överleva. Ge oss rättvisa villkor och en röst som räknas. Nu!