Jag förstod tidigt i mitt liv att min hudfärg inte enbart var något jag bar, utan det var någonting som andra människor kunde läsa av. Innan jag själv var kapabel till att förklara vem jag var hade samhället redan gjort det klart. Jag är svart människa i en värld som säger vitt.

I två timmar har jag plattat mitt hår, håret som aldrig vill bli rakt. Håret som en gång ville synas och höras, men som jag lärde mig tog för mycket plats. “Galaxen” av Veronica Maggio börjar spelas i högtalaren. Jag måste öppna fönstret. Det känns som om väggarna själva håller kvar hettan och den svarta, stickande doften av bränt hår ligger tungt i luften. Timvisaren springer ifrån mig, långt bortom den tid jag egentligen har.

Jag ska ju göra flätor i Malmö. Detta är andra gången jag ska göra flätor men jag har aldrig vågat gå till salongen själv, för tänk om någon dömer mig. Min kompis Leon ska följa med mig dit idag. Han har också ett stort fluffigt hår som mig, även hans huvud brukar tecknas av välorganiserade flätor. Det knackar på dörren, det är han och jag skyndar mig ner för trapporna för vi är redan sena till tåget.

- Jag har besökt nästan alla frisörer i Helsingborg och något som de alla har gemensamt är att ingen av dem kan klippa afrohår. Det spelar ingen roll hur många bilder jag visar upp, eller hur tydligt jag än förklarar, för i slutändan lyckas det alltid bli fel ändå. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag har gått därifrån med en klump i magen och en känsla av att jag inte passar in i min egen hemstad , säger Leon.

“Att behöva åka till en helt annan stad bara för en klippning tycker jag känns sorgligt”

En frisörutbildning här i Sverige inkluderar inte alla typer av hår, särskilt inte afro och texturerat hår. Om man vill lära sig mer kring det området av hår måste man kunna lära sig det på egen hand eller genom särskilda kurser. Enligt ett inlägg från Sveriges Radio ingår det inte att ha kunskap kring afrohår i gymnasieutbildningen. Detta gör att allt fler känner sig osäkra när de kommer ut i arbetslivet kring en sådan klippning och styling. I samma inlägg har de även intervjuat Hans Almgren som är ansvarig för hantverksprogrammet, där han i intervjun påstår att “Ja men ingen elev kan inte få allt”. Han menar alltså på att man själv senare efter utbildningen ska utveckla de kvalifikationerna och att det skandinaviska håret går som första prioritet.

För den som har svårt att föreställa sig situationen: Tänk er ett samhälle där bara en av tio frisörer kan klippa skandinaviskt hår. Varje gång du bokar ny frisör, eftersom den förra inte klarade det, måste du börja med samma frågeställning, har du erfarenhet av att klippa hår som mitt?. Under sommaren vill du möjligtvis utveckla din hårfrisyr genom att göra flätor, där du sett flera personer på sociala medier göra samma sak. Men när du väl kliver ut från salongen är du medveten om att din frisyr inte enbart är ett hår längre. Utan den har omvandlats till en stämpel. En stämpel som påminner dig om att ditt hår är något som samhället ännu inte lärt sig att klara av. Det enda du ville nå åt var att känna dig vacker. Istället blev det ett bakslag av att du återigen påminns om hur du är vit i en värld som säger svart.