Inledningsvis säger Riving (2009) att de lokala samhället har ett nära förhållande till de psykiatriska sjukhusen. De som blir inskrivna på en institution är inte alltid psykiskt sjuka. Utan stora delar av diagnosen är på grund av samhället och dess normer. Ett exempel på avvikande beteende är moraliska avvikelser, såsom att man inte är tillräckligt kärleksfull eller inte arbetar. I ett extremt fall har en kvinna skrivits in på en institution bara för att hon anses som för "ful" och en fara för omgivningen. Som sagt är det de lokala samhället som bestämmer till stor del vem eller vilka som blir inskrivna på ett psykiatriskt sjukhus. På grund av detta är det människor som blir inskrivna, bara för att det beter sig "onormalt" mot våra påhittade normer. Inte för att de är psykiskt sjuka, förklarar historiken Riving (2009). Hon förklarar också hur de som blir inskrivna senare beter sig mer "normalt", betraktas som friskare. Vårdväskan (u.å.) konstaterar också hur de som blir utskrivna är oftast fel diagnostiserade från början. Samhällets normer orsakar också att anhöriga inte alltid tar emot de utskrivna, på grund av skam och okunskap kring psykisk sjukdom, skriver Vårdväskan (u.å.).

För det andra skriver Moraga (u.å.) att vissa av de behandlingsformer som används, är terapier som främst syftar på att kontrollera patienter, inte behandla de. Några av de behandlingsmetoder som används är tvångsbad, vilket innebär att man tvingar patienter att ta långa, kalla duschar för att "lugna" sig. Tvångströjor och bältesläggning används som en behandlingsmetod för att förhindra det som anses vara "oredligt" beteende. Blodiglar används vid åderlåtning, då man hävdar att psykiskt sjukdom uppkommer genom dåligt blod. Den sista behandlingen jag kommer ta upp är isoleringsmetoden. Denna terapi genomförs genom att patienter blir isolerade i små celler under långa perioder.  Detta är behandlingsmetoder som ingen människa vill genomgå och bör utbytas mot terapier som hjälper de sjuka och inte skrämmer de.

Ett motargument är att vissa anstalter runt om i landet använder sig av behandlingsmetoder med medicinska teorier, istället för metoder som syftar på att kontrollera de inskrivna. Moraga (u.å.) beskriver både de humanistiska och icke-humanistiska metoder som används. Exempel på humanistiska behandlingsmetoder är arbetsterapi, där patienter får delta i jordbruk och hantverk. Detta används för att skapa en mening och rutin i en vardag. Musik- och konstterapi används som ett verktyg på vissa anstalter för att stimulera patienterna. Samtals terapi används av fåtal läkare, där de använder samtal och kommunikation som en del av behandlingsmetoden. Å ena sidan stämmer detta argument till en viss del. Då anstalter runt om i landet börjar extremt sakta använda sig av dessa metoder och den psykiatriska delen av medicin börjar utvecklas, vilket är positivt. Men å andra sidan är det icke-humanistiska metoder som dominerar i allt större skala. Förändringen som sker inom medicin, sker otroligt långsamt och fler människor spenderar sina liv på institutioner, utan riktig vård. Konstaterar Moraga (u.å.).

För det tredje beskriver Långbro (u.å.) hur psykiatriska sjukhus runt om i Sverige använder sig av brutala terapi för att "bota" de psykiskt sjuka. Ett av dessa terapier är svängmaskinen. Denna maskin konstruerades av den brittiska läkaren Mason Cox. Patienter spänns fast i svängmaskinen i ökad hastighet och kroppsliga effekter förekommer som bland annat näsblödning och senare medvetslöshet. Syftet med denna metod är att bota den psykiska sjukdom hos patienter. En läkare i Sverige dokumenterar maskinens inflytande på patienterna som positivt och att rädsla har ett positivt inflytande på hjärnan. Men Långbro (u.å.) hävdar att rädsla som behandlingsmetod är ett perspektiv som anses vara oetiskt och inte uppfyller vetenskapliga grundläggande krav.

Människor jag ser i korridorer är inte brottslingar. Det är inte faror som ska låsas in och isoleras. Jag ser människor varje dag som svikits av vårt samhälle. Psykisk sjukdom ska bemötas med respekt och vård, inte rädsla och kontroll. De är människor, precis som du och jag. Människor som förtjänar riktig vård. När behandling och förståelse ersätts av kontroll och makt har vården förlorat medmänsklighet. Så länge samhället förlitar sig på att kontrollera människor istället för att hjälpa de är det inte patienterna som är sjuka, utan samhället.