Barnmorskor har en avgörande roll i Läkare Utan Gränsers arbete. 
- Det har gett mitt liv så många fler färger, säger Mimansa Madheden som till och från i 13 år har arbetat med Läkare Utan Gränser.
Hennes uppdrag handlar om att hjälpa kvinnor, barn och nyfödda få en chans att överleva i länder där sjukvården är begränsad. 

Efter sitt bemötande när hon födde sitt första och andra barn tyckte Mimansa Madheden att något måste göras. Hon var inte alls nöjd med bemötandet och efter andra barnet bestämde hon sig för att utbilda sig till barnmorska. Hon bestämde sig för att utbilda sig och göra allt hon kan för att ingen mamma skulle bli bemött på samma sätt som henne. 

- Allt är på riktigt, sen så är det alltid 100%. Antingen 100% lyckligt eller 100% olyckligt, det är viktigt på riktigt. 

Inbjudande till de viktigaste ögonblicken i livet och det första mötet tycker Mimansa är det finaste med att vara barnmorska. Men det kan ibland även vara väldigt sorgligt.  

- Det händer ju att barnen dör i magen å att då få vara med och göra det här första mötet, där blir ju liksom mötet också ett avsked i en och samma. 

Mimansa har jobbat med Läkare Utan Gränser till och från i 13 år och har varit på 8 uppdrag. Alla uppdragen har påverkat henne på många sett. All värme och omtanke för varandra är något hon inte känner att vi i Sverige har. I Zambia fanns en stor värme för både vänner och främlingar. Mimansa berättar om hur alla hjälpte varandra och att det inte spelade någon roll om vem personen var. Det fanns ingen misstänksamhet som det kan vara i Sverige, och om det var någon som verkade suspekt så behövdes en anledning.  

Hon berättar hur hon ett antal gånger tänkt på att ta sina nära och kära och kanske flytta till Zambia trots saknaden av sjukvård, mediciner och skolgång. Värmen som fanns mellan människorna gav en stor glädje till Mimansa. 

Att jobba i krigszoner är stressigt men kan på samma gång ge nya perspektiv. Förståelsen hur viktigt det är med fred, och skillnaden mellan krig och fred. Mimansa tog med sig dessa nya perspektiv och fick helt nya värderingar. 

- Vi på den här delen av jorden, varför gör vi det varför får vi ha det såhär när dom har det sådär. Att jobba i krig och sen komma hem till Sverige gör att man omvärderar väldigt mycket av sin tillvaro här. 

Kontrasterna mellan hur människor har det på uppdragen och hur vi i Sverige har det är svårt att få ihop enligt Mimansa. Hon berättar om att allt småklagande och gnäll gör henne galen. Omedvetenheten om hur bra vi har det i Sverige, alla fördelar som vi tar för givet är något Mimansa tänker på och tar med sig i vardagen.  

- Om någon på jobbet klagar om att kaffemaskinen låter för mycket måste jag gå där i från, jag står inte ut. 

Under sina uppdrag har Mimansa behövt ta många svåra beslut. Hon berättar om en specifik gång när hon jobbade i Pakistan och en mamma kom med sin dotter. Ingen visste hur gammal hon var men Mimansa gissar att hon var runt 11 år. Flickan var gravid och mamman bad om hjälp med abort. I detta område är det förbjudet att vara gravid och ogift, vilket flickan var. Mimansa berättar att när denna graviditet upptäcks betyder det att flickan skulle dödas. Men att hjälpa till med aborten skulle betyda att allt jobb i det området skulle vara förgäves, och Mimansa med kollegor var tvungen att säga nej. Och när de gjorde detta visste dem att flickan var dömd till döden. 

- Sen har det också varit när det har föds flickor som har behövts hjälp för att överleva, där det manliga överhuvudet har sagt nej för att det var en flicka, och flickor var inte värt något. 

Mimanas finaste minne från sina uppdrag är från julen 2010. Det hade varit en hektisk dag och kväll med 52 besök av gravida kvinnor. Och för att kunna skriva i journalkorten hade hon sin mobil med en lampa i vilket alla mobiler inte hade. Dessa kvinnor hade vandrat i flera dagar för att komma till den här mottagningen för att få vaccin och undersökning. Den dagen var Mimansa barnmorska vilket var annorlunda från sin chef position som hon oftast hade. Vid klockan 11 på kvällen hade hon precis gått och lagt sig när hon blev hämtad av ett par kollegor. 

- Då hade det kommit en ung flicka som skulle föda sitt barn. Det fanns ingen utrustning, ingenting mer än vad vi hade i våra väskor. Sen så var jag med henne när hon födde sitt första barn den där julaftonsnatten. Det är nog finaste minne och mitt livs absolut finaste julafton. Då tänkte ju jag förstås på Maria och Jesusbarnet det kändes som om jag var mitt i den berättelsen. 

Skulle du göra om det igen?

- Ja, det skulle jag utan tvekan för det har gett mitt liv så många fler färger. Och om man ens tänker tanken om att det är något man skulle vilja göra så tycket jag att man ska gör det. Det är ju många som tänker så här att jag är inte så här modig, och jag är inte såhär duktig. Så ska man inte tänka för att om man bara gjorde saker som man vågar så är det ju inte mycket man gör.