I över 25 år har Sofie Weber arbetat med medicinsk forskning på djur, från astmastudier på hundar till covid - 19 projekt på illrar har hon blivit ett av de erfarna namn som navigerar mellan etik, vetenskap och praktiskt djurarbete. Hon menar att djuren är den största utmaningen men också nyckeln till de viktigaste resultaten. 

När arbetsdagen börjar för Sofie är klockan 7 på morgonen och det första hon möter är ett hundra tal hundar som rastas, observeras och får mediciner kontrollerade. Hon menar att man lär sig läsa av djuren direkt. Sofie kom in i forskningsvärlden via en praktikplats som hon själv beskriver det som ren tur. Praktiken ledde sedan till ett helgjobb och snart var hon fast anställd. Intresset för djur var grundläggande men det var mötet med forskningen som gjorde att hon stannade. 

Hon har arbetat brett men astmastudier är ett exempel hon ofta återkommer till. I dessa studier inhalerade hundarna astmamedicin som forskarna sedan följde upp via beteende, prover och noggranna observationer. Ibland inhalation ibland injektion, det berodde helt på hur läkemedlet skulle tas upp. 

Ett av hennes mest omfattade projekt kom under covid-19 pandemin. Då arbetade hon med 18 illrar som infekterades via droppar i näsan som de sedan ska andans in för att efterlikna mänsklig smitta. Efter ungefär en veckas utveckling av symptom påbörjades behandlingen och effekterna följdes upp med bland annat salivprov. 

- Det kanske låter drastiskt men det är samma metod som används när man forskar på människor. Det viktiga är att hålla en balans, aldrig en för hög dos som ger biverkningar men heller inte för låga doser att den inte gör någon skillnad. Det var ett extremt noggrant arbete och alla ville ha resultat men man får aldrig glömma att det är djur man hanterar.

Vilka utmaningar stöter du på i det praktiska forskningsarbetet?

- Det svårast var djuret eftersom att alla djur är olika precis som oss människor och det är viktigt att man individ anpassar alla djur i sitt arbete. 

Varför var det svårt?

- En del djur är rädda medans andra tycker det är roligt. Ett stick rädd djur kan göra en enkel provtagning svår och då måste man som person öva på att vara lugn. 

Sofie beskriver ett forskningsprojekt som betydde extra mycket för henne personligen som handlade om en behandling av hjärntrötthet efter stroke. Under ett halvårs tid fick djuren en peroral dosering alltså genom munnen som de fick två gånger om dagen. Resultaten blev så goda att behandlingen senare testades på människor. En anhörig hörde av sig och berättade hur hennes man som efter en stroke varit helt personlighetsförändrad och djupt trött men plötsligt blev sig själv efter behandlingen  

- Det är fantastiskt att kunna ge någon sitt liv tillbaka, då känner man sig stolt 

Om du kunde driva ett eget forskningsprojekt vad skulle du vilja undersöka då?

- Om jag fick välja fritt skulle jag valt att forska inom kvinnosjukdomar och framför allt klimakteriet. Jag tycker att det finns alldeles för lite forskning på det området och att många kvinnor får leva med symtom som hade kunnat lindras med bättre kunskap. 

Sofie är ärlig när hon pratar om framtiden, hon tror inte att forskningen i Sverige kommer utvecklas lika starkt som förr, hon menar att i Sverige kostar det så pass mycket så att man flyttar forskningen utomlands. Hon tror att djur försök kommer finnas kvar men att det kommer minimeras eftersom man ibland måste se hur ett läkemedel fungerar i en hel kropp och inte bara i vissa celler. Men hon är samtidigt glad att djurens välfärd står i mycket större fokus idag. 

Vilka råd skulle du ge någon som vill satsa på forskning?

- Till alla som vill börja forska tycker jag det är jätte roligt, spännande och häftigt att se hur kroppen fungerar och kan påverka, jag älskar mitt jobb, mitt råd är att vara nyfiken, tålmodig och att alltid sätta djuren i centrum om man jobbar med djurstudier, då kan forskningen göra skillnad på riktigt.