Restaurangen Oscar fanns i hjärtat av Helsingborg på vårt alldeles egna sundstorg. Denna charmiga restaurang ägdes av paret Irené och Sandro Poggi. Restaurangen var en kundfavorit och jag vill nu berätta lite om bakgrunden av restaurangen och dess ägare samt hur det faktiskt var att vistas på restaurangen, vilket parets dotter Monica berättar i en intervju. Det finns även inflikar från ägaren Sandro Poggi genom hela texten där vi får höra hur det verkligen gick till.

Sandro var född och uppvuxen i Italien under andra världskriget och fick vara mycket påhittig för att hitta mat till familjen, berättar han. Han och hans bror smög sig ner till Trebia floden som rann genom byn och dynamitfiskade. Han berättar även att familjens katt försvann en dag, då visade det sig att grannen hade fångat in katten och grillat den till middag. Alltså fick man göra vad man kunde och blev väldigt påhittig när det kom till mat.

Han berättar att han alltid varit mycket intresserad av restaurangyrket och började jobba som diskare vid en tidig ålder. Han har sedan klättrat upp i graderna, jobbat i både Paris och London, till och med serverat drottningen av England Elisabeth den andra.

Men det var även här i London som Irene och Sandros kärlekshistoria börjar.

Irene som kommer från Hässleholm här i Sverige hade åkt iväg till London för att jobba som au pair när hon träffade Sandro. De blev förälskade och efter en tid flyttade de tillsammans ihop nere i Italien där de gifte sig. Men Irene trivdes inte i Italien. Det var en väldigt annorlunda kultur och Sandros familj ville helst att han skulle gifta sig med en italiensk kvinna. Därför åkte hon hem igen och eftersom hon var gravid så åkte Sandro snart efter henne. De får två barn tillsammans och har ett lyckligt äktenskap än idag.

I Sverige startade de sin restaurang där alla i familjen hjälptes åt. Paret döpte restaurangen till Oscár efter kvarteret Oscar ll och de lade till apostrofen för att “det skulle låta franskt”. Oscár var en fiskrestaurang som serverade fiskrätter av högsta klass med en internationell touch. Den var älskad av många och därmed välkänd i Helsingborg.

Recensionerna som finns kvar beskriver maten som “mycket god vällagad mat, med många smaksensationer” och maten har fått flera 4-5 recensioner, även på de vegetariska alternativen. Några av deras bästa rätter var enligt boken Skånska Pärlor som skrivit ett reportage om restaurangen när den fortfarande var aktiv, var, marinerade lax schnitzlar med pepparrot och äppelcidersås, saffransfärgad piggvar med hummersås och färskrökt hummer på en bädd av ljummen sallad. De serverade även Helstekt sjötunga fylld med hummerstuvade räkor och flamberad konjak och sist men inte minst "marmite", deras finaste rätt med murklor, fisk och skaldjur. Marmite innehöll nykokt fisk och skaldjur med en härlig sås eller en lätt stuvning på murklor, smaksatt med basilika.

Skånska Pärlor skrev även att Sandro var en värd som älskade att ta hand om sina gäster, han var alltid ute i restaurangen och konverserade och serverade, samtidigt som han såg till att allt flöt på som det skulle. Han gjorde detta för att skapa en välkomnande atmosfär. Han ville inte att det skulle vara för fint eller stelt, man skulle trivas, ha roligt och äta god mat tillsammans.

Det var en lite rustik känsla med varmt ljus, en nästan meter lång hummer som satt uppsatt på väggen, detta var inte bara en prydnad utan hade faktiskt serverats som “Hummer Thermidor” för ett sällskap av 14 personer. I tillagat tillstånd vägde hummern hela 5 kilo!

Borden var dukade med rödrutiga dukar och röda rosor i vas. “Det ska kännas som en fläkt från kontinenten, gärna som en trivsam restaurang någonstans i de schweiziska alperna", menade ägaren Sandro Poggi. Sandro har erfarenhet från hela Europa och tog inspiration från olika länder i sin egen restaurang på Sundstorget i Helsingborg.

Jag har intervjuat parets dotter Monica Poggi Hallberg och detta är vad hon berättade;

Restaurangen har varit stängd i många år nu, det var under tiden garaget på Sundstorget byggdes. Under långa perioder kunde inte varor levereras och ej heller kunde kunder komma in på grund av bygg röran på torget. Så, det blev att välja på att gå i konkurs eller att sälja. Mina föräldrar var ganska gamla på den tiden redan, så det valde att gå i pension istället för att se restaurangen gå i konkurs.

Men när det fortfarande var i sina bästa år och jag och min bror ofta fick komma dit och hjälpa till efter skolan så minns jag att när jag skulle diska ur grytor så fanns det vissa som var så stora att jag nästan kunde krypa ner i dem. Ett annat starkt minne jag har var när jag serverade på stora tillställningar.Alla var så finklädda och glada, både personal och gäster. Det fanns många färgstarka personligheter, bland både personal och gäster som jag alltid kommer att ha med mig som ett härligt minne.