Att drömma sig bort, säga upp sig från sitt jobb, fly. Fly mot sina drömmar, mot sin passion, komma dem närmare. Komma tillbaka, tillbaka till livet och drömmarna igen. Uppnå mål.
För den nyblivne arkitekten Hans Holm har det aldrig handlat om pengar och karriär, utan snarare om drömmar. Att skapa. Göra det som känns viktigt. Resor. Att alltid vara på väg någonstans. Från landsbygdens ljusa pojkrum till stenstadens mörka skuggor. Att söka sig framåt men att alltid veta sin nollpunkt. Någonstans att kunna koppla av. Någonstans att hämta kraft. Någonstans att drömma.

Hans berättar om en mycket märklig dröm som han hade. Att det var den som var avgörande, den som fick honom att söka arkitektutbildningen. Han börjar sin historia med meningen “Det var natt.” Sen fortsätter han: “Allt var tomt och mörkt. Även tiden var mörk, i verkligheten. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra av den. Jag drömde om ett höghus. Det var ett deprimerande hus klätt i sjösten och plåt. Höghuset sträckte sin långa skugga över mig. Den liknade en stig, en väg. Jag ville inte gå på den stigen. Ville finna en egen väg, ut ur staden. Det var där, så, allting började. En uppenbarelse.” På morgonen visste Hans Holm, 47, precis vad han ville göra, göra av sin tid. Han skulle bli arkitekt. Designa hus, vackra hus.

Hans skulle dessutom flytta ut ur staden. Han och hans sambo Johanna, hittade så småningom till ett litet torp i Norsesund, utanför Alingsås. De hyrde ut sin lägenhet och flyttade dit, till torpet Granbacken. Hans första tanke var att han skulle bli nästintill självförsörjande. Men redan efter första sommaren förstod han att det skulle bli svårt.

BILD: Leon Jaskoviak Åstrand. Image: Leon Jaskoviak Åstrand.

– För det första fick vi ett gäng sorkar på köpet när vi köpte huset. Det hade vi inte räknat med. Trädgården såg så himla fin ut på visningen. Vi försökte med allting. Grävde ner glasflaskor i marken. Det skulle tydligen hålla dem borta. Men det gick inte, de var överallt. Och för det andra, var nog trädgården för liten. Det är egentligen svårt att föreställa sig hur mycket mat man äter på ett år.

Hans driver med sig själv, han som är arkitekt och som jobbar med ytor varje dag. Han var lite naiv, säger han. Det slutade med att han och Johanna flyttade tillbaka till staden, men behöll torpet som sommarställe.

"Drömmen om att skapa något själv började redan under mina tidiga år"

Bildläraren Lillemor, på Mogaskolan i Svenljunga, förstod redan vid ett tidigt stadie att det bodde en konstnär i Hans. Hon uppmuntrade honom till att skapa.

– Alltså att skapa något med dina egna händer. Det är obeskrivligt. Magi på något sätt. Jag menar, det är något som människor gjort ända sedan den allra första människan. Man kommer nära sig själv.

Skisser på ett pågående projekt. BILD: Hans Holm. Image: Hans Holm.

När jag frågar vad som var roligast, säger han snabbt “skulptur”.

– Jag gillar att använda händerna. Att forma ett ansikte till exempel, är både utmanande och intressant. Man börjar tänka och fråga sig själv “Hur ser egentligen en näsa ut? eller ett öga, eller en haka… ja, du fattar.”

På sommarstället har Hans ett målarstativ som han ibland ställer upp framför åkern alldeles intill.

– Innan tyckte jag att naturbilder var tråkiga. Men inte nu längre. Jag är väl lite konservativ av mig, säger Hans, med ett skevt litet leende.

Hans och Johannas katt, Jansson, vill alltid vara med någonstans i bakgrunden. Det får han. Det är en orange bondkatt som Ibland dyker upp här och där i Hans akvarellmålningar.

Hans nämner ofta torpet Granbacken i Norsesund som en inspirationskälla till sitt eget yrke. Även om de inte bor där längre så är de där så ofta de kan. På helger och hela semestern.

Vi sitter på Café Zenith i Majorna. Ute regnar det. Jag hör hur kassörskan säger “Var det bra så?” Och en kund som svarar “jag skulle vilja ha en päronfestis och en kokosboll också, tack”. Sedan hör man hur kaffemaskinen liksom kokar.

Hans sitter mittemot mig, i den något nedsuttna, brunfläckiga läderfåtöljen. Stryker med handen över huvudet. Ett strävt ljud uppstår mellan hand och huvud. Ljudet av friktion. Vigselringen i silver, reflekterar ljuset i rummet. Han lutar sig fram, sträcker ut armen och för koppen mot munnen. Hans sveper i sig det sista kaffet. Andas ut.

"Att drömma och leva sina drömmar"

Vi pratar om arkitektur. Efter att Hans under många år arbetat som sjuksköterska, examinerades han som arkitekt från Chalmers året 2012.

När Hans bestämde sig för att göra verklighet av sin arkitektdröm fick han återgå till skolbänken. Han behövde läsa in ett par terminer matematik och naturkunskap och även läsa upp betygen i engelska och svenska. Efter tre år hade han den kompetens han behövde och glädjen var stor när han kom in på arkitektlinjen på Chalmers.

Det blev några år då Hans och hans sambo Johanna hade det lite knapert. Hans tog studielån och extraknäckte i vården vissa helger, Johanna jobbade som bibliotekarie på ett skolbibliotek. De bodde i en tvåa i Kortedala och hade inte råd med några utsvävningar. Men Johanna var glad att Hans gjorde verklighet av sin dröm.

Nu bor de i ett radhus i Fräntorp i östra Göteborg och Hans har arbetat som arkitekt i åtta år. Han har aldrig ångrat sitt beslut, även om verkligheten inte alltid lever upp till drömmen.

– Det blir ju en hel del kompromissande, säger Hans. I drömmen är allt möjligt, men i verkligheten måste man hålla sig inom en budget. Fast det är ju en utmaning i sig. Hur kan jag komma så nära min vision som möjligt, och ändå hålla mig inom de ekonomiska ramarna? Vissa saker kan man kompromissa bort, men inte alla.

Jag frågar vad Hans inte vill kompromissa med.

– Det är vissa materialval, säger Hans. Jag vill undvika alla former av plast, om det är möjligt. Och så är det väl hållbarheten. Nuförtiden måste man tänka hållbart. Det är vår tids viktigaste fråga, att tänka hållbart och långsiktigt. Det vill jag inte fuska med, säger Hans och reser sig upp. Han går och hämtar påtår på kaffet.

– Hur ser ditt drömhus ut? Frågar jag när han kommer tillbaka.

Hans tänker en stund, sedan säger han:

– Mycket fönster. Så att ljuset kommer in, det finns inget tristare än mörka hus. Det behöver inte vara flådigt eller trendigt. Trender går över. Men det ska finnas rejäla ytor att umgås på. Och så ska det vara ett passivhus. Naturmaterial. Med en stor eldstad, avlägset beläget, gärna i Bohuslän. Gärna högt i tak, även om det inte är idealiskt ur uppvärmningssynpunkt. Jag gillar luft. Känslan av luft, liksom… utrymme för tankar.

– Tror du att det har något med din uppväxt på landet att göra? frågar jag. Den där längtan efter luft och utrymme?

– Det kan nog hända. Jag bor i staden nu, och jag tycker om det på många sätt. Men jag har alltid en känsla av att det är lite… hur ska jag säga… trångt här. Jag skulle aldrig kunna vara helt hänvisad till staden. Jag behöver mitt torp och ängarna utanför. Jag behöver den känslan. Av luft, liksom.

För bara några månader sedan sade Hans upp sin säkra anställning på Liljewall arkitekter. Han börjar bli till åren och tyckte att han ville pröva på något mer här i livet innan han tar pension. “Att man måste våga, medan man fortfarande kan”.

"Drömmen om ett eget litet arkitektkontor har alltid funnits"

 Efter att min mor gick bort för ungefär ett år sedan, öppnade det upp nya möjligheter för mig, ekonomiskt. Alltså, jag har råd att tänka, starta upp eget. Jag kan ta mig den friheten.

När jag frågar Hans vad arkitektbyrån ska heta säger han att han inte kan svara på det än eftersom inget är bestämt än men att det kan bli så enkelt som bara “Holms Arkitektbyrå” eller också “Holms”. Men att det även kan dra iväg åt något annat håll.

Även om byrån officiellt inte finns än har det hittills gått bra. Han har hjälpt en nära granne med en utbyggnad av sitt hus och har mer planerat framöver. En före detta kund, som är byggherre, ringde för ett tag sedan och frågade Hans om han ville vara med och rita två klimatsmarta hus till ett småhusprojekt i Hindås. Och om allt går som planerat för Hans, om han hinner öppna kontoret, är detta något som han med all säkerhet kommer att tacka ja till. Hans berättar att han redan börjat skissa lite på det och att det egentligen inte skiljer sig så mycket från det som han arbetade med på Liljewalls.

Jag frågar vad han vill inrikta sig på.

– Det är ju främst hus. Småhus. Villor. Attefallshus, allt däremellan. Trä. Sten. Naturmaterial.

Hans berättar att han för tillfället hjälper en vän, Niklas, med ritningar till ett hus på Österlen i Skåne. Han visar mig bilder och berättar att han mycket gillar de delarna i Sverige. Eftersom huset står intill en dunge, nära en åker, berättar Hans hur viktigt det är att man anpassar huset efter tomten och inte tvärtom.

– Man måste se var solen går upp, var den går ner, varifrån vinden blåser. Det är sådana amatörmissar som man bara inte får misslyckas med.

På bordet ligger ritningarna till det som skall komma att bli ett passivhus i Kivik. Hans berättar att det bara är en skiss. Att den inte är färdig, men att han kommit en god väg på själva huskroppen i sig och att det snarare är detaljerna som ska justeras. Något fönster som ska flyttas och att kunden kommenterat badrummets plats i huset. Hans tillägger att det är ett unikt projekt för honom personligen eftersom detta är det första huset där hela ansvaret ligger på honom.

Intervjun går mot sitt sluta och jag frågar honom vad någon med arkitektdrömmar ska tänka på för att lyckas.

–Drömma! Att aldrig sluta drömma. Om man sutar drömma, då finns ingenting kvar att hämta. I drömmarna finns kreativiteten och fantasin. Liksom med drömmar bygger man hus av sådant man tidigare sett, läst, hört. Jag tror att det är A och O. Början och slutet. Jag tror att det är väldigt viktigt… och att ge allt. När det känns tufft, som att du inte kan ge mer, då ska du ge lite till. Så är det med allt. Så är det med livet. Man ska göra allt man vill göra, för att man lever ju antagligen bara en gång.

Att drömma och att ta sig igenom utmaningar, att uppnå mål. Det är något som Hans har gjort hela livet. Hans Holm, arkitekten som mitt i livet skolade om sig och följde sin dröm.

TEXT OCH BILD: Leon Jaskoviak Åstrand