I en skola i Forshaga samlas fem elever med sin lärare en grå och regnig torsdagsmorgon. De kämpar hårt för att nå sina drömmar om att gå vidare till gymnasiet. Trots olika bakgrunder och språk utbyter de erfarenheter och stöttar varandra på sin resa mot framtiden.

Det är en torsdagsmorgon i februari. Ute är det grått och regnigt men fortfarande ligger snö kvar på marken. I klassrummet sitter fem elever med läraren. Belysningen från taklamporna är stark. Alla arbetar självständigt och det är tyst och lugnt. De sysslar med olika uppgifter. Några läser, några skriver, och en av dem redigerar film. Det är knappt några ljud, bara lärarens röst när någon behöver hjälp. Ibland hörs en nysning och ventilationen i bakgrunden.

I den här klassen arbetar vi ganska hårt för att nästa år ska vi vara på gymnasiet. Om vi inte får goda betyg då, kan vi inte gå på gymnasiet. Nästan alla av oss är över 18 år. Det är typ vår sista chans att gå på gymnasiet. Jag hoppas att vi ska klara det, och jag är väldigt tacksam mot mina lärare. De är snälla och hjälper oss mycket.

Muhammed från Syrien och Osman från Turkiet sitter bredvid varandra. Muhammed har svart hår och hörlurar. Jag frågade honom vad han gör.

-Jag pluggar kemi.

Han och Osman pluggar tillsammans och de pratar turkiska, men ingen av oss andra förstår turkiska så vi vet inte vad de säger och man känner sig lite utanför.

Jag frågar vad de tycker om skolan.

 -Jag tycker om den här skolan. Den är lugn och har bra lärare, säger Muhammed.

Osman håller med:

 -Jag tycker om lärarna. De är snälla och hjälper mig mycket.

Mittemot Muhammed sitter Omid från Afghanistan och skriver det här reportaget.

Ayah och Sonita vill jobba inom vården. Image: BILD: Omid Batoori.

-Jag har aldrig skrivit ett reportage förut, men det är roligt. Jag tycker om att skriva.

Muhammed säger att han vill sova nu, men att han måste plugga.

-Jag vill bli programmerare, säger han.

-Jag vill också bli programmerare när jag är klar med skolan, säger Osman.

Ayah från Sudan har på sig en tröja som är vit och grön och en grön hijab.

Jag frågar vad hon vill bli när hon är klar med skolan?

-Jag vill bli undersköterska för att jag tycker om att hjälpa andra människor och vara hjälpsam. Jag tycker om alla lärare. De är snälla och den här skolan är bra. Man bestämmer själv. I Sudan var det inte så. Jag älskar den här skolan.

Sonita från Afghanistan sitter bredvid Zara.

Vad vill du bli när du är klar med skolan?

-Jag vill också bli undersköterska.

Osman och Mohammed jobbar med biologi och vill bli programmerare. Image: Omid Batoori.

Zara drömmer om att bli läkare eller sjuksköterska.

Bredvid mig sitter Mustafa, han är 16 år och kommer från Syrien. Mustafa är ganska ny i den här skolan men han pratar svenska väldigt bra. Jag frågade också honom om vad han tycker om den här skolan?

-Den här skolan är bra, lärarna hjälper mig. De är jättebra lärare.

Vad vill du bli när du blir stor?

-Jag vill bli mekaniker. Min målsättning är att gå på fordonsgymnasiet.

I klassrummet ser jag hur långt vi har kommit på vår resa. Trots att jag bara har varit i Sverige i två år känner jag mig hemma här. Tillsammans med mina klasskamrater från olika länder har vi hjälpt varandra och kämpat för våra drömmar. Med hjälp från lärarna och vår gemenskap har jag lärt mig att inget är omöjligt. Jag ser fram emot framtiden och allt vi kommer att göra tillsammans.